Nomaöverlevare: från lidande till hopp

Noma är en sjukdom som egentligen är lätt att förebygga, ifall personen får behandling i tid. Sjukdomen äter bort hud och ben i ansiktet på bara några veckor och utan behandling dör 90 procent av de som smittas. De tio procent som överlever möter ett liv med smärta, obehag och socialt stigma. 

I dag träffar nomaöverlevarna Muhammadu Usman, Mulikat Okanlawon och Dahiru Saidu varandra nästan varje dag på noma-sjukhuset i Sokoto, som stöds av Läkare Utan Gränser. Alla tre kom hit efter att under en längre tid sökt hjälp för sjukdomen. Efter behandling och flertal operationer har de återfått självförtroende och hopp för framtid. 

‒ Min pappa tog mig till flera platser i sökandet efter ett botemedel, vilket även inkluderade tre månader på ett sjukhus i Madiuguri, i nordöstra Nigeria, berättar Muhammadu Usman, som i dag pluggar på gymnasiet samtidigt som han jobbar extra som städare på sjukhuset. 

När Muhammadu Usman kom till Sokoto kunde han knappt öppna sin mun, vilket gjorde att äta och prata var näst intill omöjligt. Efter två omgångar med operationer förbättrades han avsevärt.  

‒ Jag kan gå var jag vill nu, utan att skämmas. Jag försöker utbilda andra om noma. Så att de vet att något så enkelt som att tvätta munnen dagligen kan minska riskerna att insjukna drastiskt. 

Mulikat Okanlawon är i dag en inspiration för andra

Muhammadu Usman följer exemplet satt av Mulikat Okanlawon. Hon arbetar tillsammans med hälsoinformatörerna på sjukhuset för att främja av människors kroppsliga och psykisk hälsa. Genom att dela med sig av sin berättelse höjer hon medvetenheten om symptom och hjälper barn och familjer att hålla hoppet uppe.

‒ Jag förstår deras lidande. Jag brukade gråta hela tiden och önskade ofta att jag inte hade överlevt för att bevittna stigmat och den sociala påverkan som sjukdomen har. Under en lång tid ville jag inte socialisera med andra. Som tur var kom jag hit. Under tjugo år har jag genomgått fem omgångar av operationer. Nu mår jag bra, och kämpar för att noma ska bli officiellt erkänd som en försummad tropisk sjukdom, säger Mulikat Okanlawon. 

Dahiru Saidu skjutsar en bår med ett barn som just har genomgått sin första operation. Han minns sin första operation väl. I dag har han familj med två barn.   

‒ Jag hoppas att de snart kan börja skolan, säger Dahiru Saidu. 

Sjukhuset har blivit en plats för hopp för Muhammadu, Dahiru och Mulikat. De har inte bara fått tillbaka sin värdighet genom den långa processen att återhämta sig från noma, de har också fått möjlighet att förverkliga de drömmar som sjukdomen en gång tog ifrån dem: drömmar om ett normalt liv, en utbildning, ett jobb och en familj. När de utför sina dagliga sysslor på och runt sjukhuset är de en inspiration för människor som drabbats av noma och andra som kommer till Sokoto och ofta känner sig lika hopplösa som de en gång gjorde. 

I dag är noma närmare än någonsin att officiellt inkluderas på Världshälsoorganisationen WHO:s lista över försummade tropiska sjukdomar, vilket bör leda till mer uppmärksamhet och att mer resurser läggs på att ta itu med sjukdomen. Det här året kommer förhoppningsvis att bli en vändpunkt för Muhammadu, Mulikat, Dahiru och alla andra människor som lider av eller lever med konsekvenserna av noma.