Hoppa till huvudinnehåll

Ofattbart lidande på semesterparadisets bakgård

Publicerad 14 december 2019
Tält framför moln
Ett läger i Samos, Grekland.
Foto: Anna Pantelia / Läkare Utan Gränser

Det är snart fyra år sedan EU slöt det omtvistade flyktingavtalet med Turkiet, vilket ledde till att människor som flytt över Egeiska havet blev fast på de grekiska öarna. Redan då protesterade vi på Läkare Utan Gränser högljutt mot den cyniska politiken som vi förstod skulle leda till stort mänskligt lidande. Sedan dess har situationen bara fortsatt att förvärras.

Just nu är över 39 000 män, kvinnor och barn fast på de grekiska öarna, i läger som ursprungligen byggts för en kapacitet på 6 000 personer. Avtalet har skapat ett kroniskt krisläge och ett kretslopp av mänskligt lidande.

För ungefär en månad sedan besökte jag Läkare Utan Gränsers klinik för människor med psykisk ohälsa på Lesbos. Trots att jag har jobbat med humanitära katastrofer i snart två decennier blev jag oerhört illa berörd när jag med egna ögon såg vilket vidrigt ställe detta är.

Bara ett stenkast från öns paradisstränder ligger det ökända Morialägret, som byggts upp på en gammal militärbas. Här visar vart fjärde barn som kommer till vår klinik tecken på självskadebeteende. Att barn mår så dåligt visar hur akut situationen är.

På kliniken träffade jag barnpsykologen Katrin Glatz Brubakk. Det var hennes nionde gång på ön, och hon berättade att hon aldrig sett människor så sjuka som nu. Jag träffade även en av hennes patienter, en nioårig flicka från Afghanistan, som efter en allvarlig konflikt i lägret slutat prata, äta och totalt avskärmat sig från omvärlden.

Jag pratade med en man från Somalia, som berättade att hans asylansökan först ska tas upp 2021. Fram till dess får han inte arbeta eller lämna lägret och risken för att hans ansökan ska avslås hänger konstant över honom.

Jag träffade också två unga kvinnliga asylsökande. Båda hade svenska t-shirtar på sig, den ena med trycket ”Bingolotto TV4”. Men drömmen om landet i norr förblir ett luftslott för de flesta i Moria. De är fast här.

De små traditionella tavernorna och det turkosblåa Medelhavet gör att kontrasten mellan himmel och helvete, det fria livet och en inlåst tillvaro, blir än mer brutal. På flygplatsen på väg hem möter jag förväntansfulla turister, ivriga att suga ut det sista av den grekiska höstsolen.

Dagen efter att jag kommit hem piper telefonen. Min kollega på Lesbos skickar hemska bilder från lägret – det brinner och folk är instängda. Vi vårdade över 20 brännskadade och minst en kvinna och ett barn omkom. Sedan dess har ytterligare en person dött till följd av förhållandena i lägret. De sökte skydd i Europa, men dog i ett europeiskt mottagningscenter.

Besöket på Lesbos gjorde mig förbannad. Det går inte att komma ifrån att det känns lite värre, lite närmare och lite mer skamligt att den här situationen pågår i Europa. På samma ställen som vi svenskar åker till på semester för att äta tzatziki och lapa sol.

Flyktingavtalet med Turkiet och den allt striktare migrationspolitiken har inte hindrat människor från att försöka ta sig till Europa. Tvärtom. De senaste månaderna har allt fler båtar anlänt till Lesbos. Vart de människorna ska ta vägen är en gåta. Lägret är redan överfullt. Många sover under bar himmel, utan filtar eller madrasser.

Den grekiska regeringen tillkännagjorde nyligen en plan som innebär att lägren görs om till massförvar på fastlandet och att deportationen av människor snabbas på. Det här är såklart ingen lösning, utan situationen kommer istället bli ännu värre.

Oavsett vilken vård vi kan ge patienterna på Lesbos tvingas vi efteråt skicka tillbaka dem till samma omständigheter som gjorde dem sjuka. Förhållanden som skapats av EU-ländernas migrationspolitik. Som humanitär organisation kan vi inte acceptera att Europas länder har normaliserat detta lidande, att det anses vara ett acceptabelt pris att betala för att hålla människor borta.

Den här tragedin måste upphöra. Evakuera omedelbart de mest sårbara från mottagningscentren och låt dem komma i säkerhet i andra europeiska länder. Sluta upp med att stänga in människor. Lidandet på de grekiska öarna måste få ett slut.

Frida Lagerholm, Kommunikationsansvarig, Läkare Utan Gränser

Artikeln publicerades i ETC den 14 december 2019

Medarbetare med en patient

Hur kan du stödja vårt arbete?

Det är tack vare dina och andras donationer som vi kan vara oberoende, neutrala och opartiska – en förutsättning för vårt arbete i konfliktområden. Med ett regelbundet stöd ser du till att vi har resurserna som behövs för att agera snabbt.
Ge en gåva