Önskade barn
Efter dagens morgonrond förlöser en mor ett alldeles för tidigt litet gossebarn, på tok för liten och ung för att överleva i de förhållanden som vår neonatalvård i fält kan erbjuda, så liten att även europeisk neonatalvård skulle se utmaningar i att ge pojken en chans.
Att besluta om omedelbar palliativ vård är en helt overklig arbetsuppgift för en läkare inom barnmedicin, men tillhör här vardagen. När vi en sekund stannar till vid återupplivningsbordet inne på förlossningen och ser på pojken berättar barnmorskan att modern har förlorat fem tidigare barn på nästan samma sätt; inget av dem har överlevt förlossning. Pojken framför oss har mot alla odds en bra hjärtrytm, men andas knappt.
Det här är en inte helt enkel situation
Samma förmiddag blir jag uppringd av vår projektledare, som önskar att jag går till inskrivningen för att se en liten patient som blivit hittad på gatan utanför sjukhuset. Jag hade hört talas om liknande situationer tidigare, barn som lämnats för att föräldrarna helt enkelt inte kunnat eller velat ta hand om dem. Det visar sig att denna lilla skönhet föddes på vårt sjukhus bara ett halvt dygn tidigare, men lämnats av sina föräldrar på vägen. Önskemål finns från olika håll inom sjukhuset att få ta hand om henne; bland annat en man som vill ge henne till sin släkting; släktingen och hans hustru har länge önskat få barn. Det här är en inte helt enkel situation, eftersom det inte är upp till bara Läkare Utan Gränser att bestämma vilket hem barnet skall få komma till.
Innan jag reste hit fick jag höra om den höga siffran på ”under-5-mortality” och hur kvinnorna i Afghanistan har en helt annan syn på barnafödande och barn som dör än jag är van vid. Något naivt väntade jag mig att möta kvinnor som skulle bära sina spädbarns död med självbehärskning, att de inte skulle visa känslor inför främlingar och att jag aldrig riktigt skulle komma dem nära. Men så anländer jag till en neonatalavdelning där förlust, sorg och saknad är närvarande varje dag.
Mödrar, svägerskor, fäder och farmödrar, som sörjer både flickor och pojkar. Visst stöter jag på förbehållsamhet och passivitet, men inte nämnvärt mer än hemmavid, och inte mer än att jag kan förstå att försvarsmekanismer spelar in.
Vi hjälper den lilla prematura pojken att andas
Så vi hjälper den lilla prematura pojken att andas. Vi ger honom en knuff på vägen, så att han och modern får några timmar tillsammans i en amningsfåtölj inne på neonatalavdelningen. Hon sitter med honom, lägger honom till bröstet, hon gråter, men håller honom så att han lugnt somnar in mot hennes hud.
Och vi behåller den upphittade flickan i några dagar, tills alla rutiner och lagar i samhället gåtts igenom för att säkerställa att hon kommer till ett bra hem, och mannens släktingar får faktiskt ta emot henne och vara hennes nya föräldrar. På vad som råkar vara min födelsedag får jag äran att lämna över barnet till den nya fadern och får se ögon fyllas av hopp, glädje och tårar.
