På traumacentret L’Arche de Kigobe i Burundi, kallas narkosläkaren Kariantti in till en akutoperation efter att många patienter med våldsrelaterade skador anlänt. Han delar även med sig av goda nyheter gällande två unga brännskadade pojkar.
Det har varit mer att göra den senaste tiden. En kväll tog vi emot tre nya patienter som hade blivit attackerade med machetes.
En av patienterna, en 30-årig man, hade träffats i huvudet och ansiktet. Trots att skärsåren var djupa, hade han som tur var inga märkbara skallfrakturer eller hjärnskada och var i övrigt stabil. Men, han behövde fortfarande en akutoperation under natten för att rengöra och sy ihop såren. Operationen gick bra och efteråt skickades han till intensivvårdsavdelningen för övervakning.
På morgonen var mannen redan vaken och mådde bra, hans enda problem var hans förhöjda blodsockervärden eftersom han var diabetiker.
Ett positivt resultat
För övrigt är saker och ting desamma på sjukhuset.
I början av veckan kunde vi skriva ut flera patienter men många fick vara kvar, bland annat de två barnen men brännskador. Men jag är glad att få berätta att det går bra för dem båda.
Den äldre, 12 år gammal, återhämtade sig från sin konstiga infektion och hans sår hade läkt, så honom kunde vi skriva ut senare i veckan.
Trots de smärtsamma såren blev han alltid glad när han såg oss, bollade leendes runt en ballong gjord av en plasthandske och gav oss high-fives – en riktig hjärtekrossare. Strålande tider!
Den yngre pojken, fem år, var också på bättringsvägen och efter många sårrengörningar kunde vi till slut göra en hudtransplantation på honom. Men den riktiga sagan är pojken själv.
Den långa vägen till tillfrisknande
En man med svår hjärnskada mådde också lite bättre. Han hade flyttats till en vanlig avdelning när han återfick medvetandet för ett tag sedan. Men hans högra sida var förlamad och han hade problem att äta. En sak som inte gjorde saken bättre var att vi, trots att röntgenbilden såg bra ut, misstänkte att han hade en fraktur i maxillärbenet i överkäken.
Han skulle behövda mycket fysioterapi för allt detta, men eftersom han fortfarande hade en fraktur i lårbenet så kunde vi inte börja med det. Mannens väg till återhämtning är en lång och osäker resa. Med största sannolikhet kommer han få neurologiska biverkningar som skulle vara svåra att hantera i dessa omständigheter.
Vi hade lyckats lokalisera och kontakta hans familj som anlände efter några dagar och bad om att han skulle flyttas till en annan institution i landet.
Dagen efter var låg en ny patient i hans säng.
