Al-Hol-lägret i Syrien. En gång upprättat för att ge skydd åt flyktingar under Gulfkriget. I dag en avstjälpningsplats för människor som ingen vill veta av. En mörk och rättslös plats där det psykologiska lidandet nästan går att ta på, säger läkaren Reza Eshaghian.
Det var 2019 som al-Hol-lägret i nordöstra Syrien förändrades. Det som en gång var ett FN-läger, upprättat under Gulfkriget 1991 och öppnat igen 2015 för att ge plats åt irakier som flydde den islamistiska terrorgruppen IS. Nu fylldes det på med tiotusentals människor. Bland dem många som in i det sista, frivilligt eller ej, stannat kvar hos IS.
I dag befinner sig 53 000 personer i lägret. Av dem är 64 procent barn och 50 procent är under tolv år. De lever i ett vakuum, i ett svart hål av rättslöshet, våld och rädsla. Inlåsta på obestämd tid och utan att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Av omvärlden betraktade som paria.
– Jag har jobbat i många flyktingläger och när jag först kom till al-Hol tänkte jag att det skulle bli ungefär som vanligt. Men redan efter ett par dagar kände jag att det vilade ett oroande mörker över platsen.
Det berättar läkaren Reza Eshaghian som var medicinskt ansvarig i al-Hol i tre och en halv månad, mellan november 2020 och februari 2021. Det var hans sjunde uppdrag för Läkare Utan Gränser men olikt alla andra.
– Jag märkte det så fort jag kom in i lägret, det var så osäkert, så farligt och det psykologiska lidandet var så omfattande att det nästan gick att ta på. Jag var ju inte där så länge, ändå var jag helt utmattad efteråt.
Ny rapport belyser situationen i al-hol
Alla har sin egen historia, alla är inte IS. Det säger en kvinna vars vittnesmål ingår i Läkare Utan Gränsers nyligen publicerade rapport ”Between two fires: danger and desperation in Syria’s Al Hol camp”.
Så här berättar hon till exempel om sin egen väg till al-Hol:
”Min man följde med IS och tog barnen med sig så jag var tvungen att följa efter. Jag kunde inte överge min dotter. Min familj bad mig att inte åka och nu vill de inte tala med mig längre. Vi bodde i Raqqa. Min man tog vår dotter till Deir ez-Zor. Jag hittade henne där och försökte fly tillsammans med henne men de fångade in oss och jag ställdes inför en domare. Jag fick lämna, sa de, men min dotter var tvungen att stanna. Så jag stannade också. På slutet av IS-tiden sa de att alla som ville kunde lämna. Jag tog min dotter och vi började gå. Nästa morgon hittades vi av en soldat som tog oss till al-Hol. De sa att det var en bra plats och att vi skulle få sjukvård och mat. De sa inte att vi aldrig skulle komma härifrån.”
Rapporten bygger på medicinska data från de kliniker som Läkare Utan Gränser har i al-Hol, liksom på vittnesmål från medarbetare och patienter. Fram tonar en bild av extremt fysiskt och psykiskt lidande och en atmosfär av rädsla som genomsyrar alla aspekter av tillvaron. Det gäller hela lägret, men kanske främst det så kallade annexet där 11 000 kvinnor och barn som är medborgare i andra länder än Syrien och Irak hålls inlåsta. Ett av dessa länder är Sverige.
Läkare Utan Gränser frågar inte sina patienter varifrån de kommer eller vad de har upplevt, säger Reza Eshaghian. Det är frågor som inte är relevanta i det medicinska arbetet för en opartisk organisation som Läkare Utan Gränser, inte minst eftersom risken finns att patienterna skulle misstänka att deras bakgrund påverkar vården.
Ändå var det uppenbart att många var djupt traumatiserade.
– Oavsett var de befunnit sig tidigare så var det nästan alltid i en mycket våldsam omgivning. Det har förmodligen lett till trauman som fortfarande är helt obearbetade. Och situationen i al-Hol gör det inte direkt lättare att öppna upp om den egna psykiska hälsan. Att tala om sådana saker skapar en sårbarhet som de till varje pris vill undvika.
Även om det saknas data över den psykiska ohälsan kan vi utgå ifrån att den är väldigt omfattande, och att det som syns och märks bara är toppen av isberget, säger han.
– Det finns säkert kulturella aspekter som gör att de inte vill prata om psykologiska problem men jag skulle ändå säga att det framför allt beror på att livet i al-Hol är så farligt. Traumat är pågående, något de genomlever varje dag. Den vanligaste dödsorsaken är brottsrelaterad, det förekommer utpressning och stölder. Att visa sig sårbar, till exempel genom att söka hjälp, blir liktydigt med att utsätta sig själv för fara. Och då håller man hellre tyst.
Begränsad tillgång till sjukvård
I annexet råder stränga restriktioner. Ingen kontakt med omvärlden tillåts. Inga mobiltelefoner eller tv-apparater. Barnen tillbringar sina dagar i tälten där oroliga mammor gör allt för att skydda dem från lägrets alla faror. De lite äldre som inte går att hålla inomhus söker stimulans så gott det går utomhus. Olyckor inträffar ofta, bränder i samband med matlagning, fallande klippblock, lastbilar som kommer med leveranser och ibland råkar köra på ett barn.
Vår klinik ligger i anslutning till annexet. Den fyller en ytterst viktig funktion men har endast öppet mellan kl 9 och 14. På kliniken kan patienterna få grundläggande sjukvård och svårare skador kan stabiliseras. För de som är i behov av mer specialiserad vård är det något av sjukhusen i huvudlägret som gäller, eller specialistvård i den närmaste staden al-Hasakah. För att få komma dit krävs emellertid tillstånd av säkerhetsstyrkorna – det vill säga av personer som saknar medicinsk utbildning, säger Reza Eshaghian.
– En gång kom en mamma med sin svårt brännskadade son. Olyckan hade inträffat kvällen innan men mamman hade väntat till klockan 9 nästa morgon innan hon sökte vård. Han var bara tre år, med omfattande brännskador. Han hade inte fått någon smärtlindring, ingen vätska. Det tog två dygn innan vi lyckades utverka tillstånd att skicka honom till sjukhuset i staden.
Varför mamman inte direkt hade tagit sin son till sjukhuset i huvudlägret fick Reza Eshaghian och hans kollegor aldrig veta. Kanske fick hon inte tillstånd av säkerhetsvakterna, kanske fanns det skäl som gjorde att hon inte ens frågade. Alla i annexet betraktas som säkerhetsrisker och därför får ingen följa med den som behöver vård någon annanstans, inte ens om patienten är ett litet barn.
Så när pojken dog på vägen till sjukhuset två dygn senare så gjorde han det ensam.
Det finns fler berättelser av det här slaget. Den nioåriga flickan med njurproblem som våra medarbetare ibland kunde remittera till sjukhuset för dialys, ibland inte. Hon dog också. Liksom åttaåringen som fick en stor sten i huvudet och som var död redan när han fördes till kliniken. Han fördes bort och begravdes på okänd plats. Mamman och syskonen fick inte närvara.
Brott mot mänskliga rättigheter
Och så här fortsätter det, dag ut och dag in. Även om många syriska och irakiska medborgare nu fått lämna lägret ser situationen för invånarna i annexet helt annorlunda ut. Enstaka repatrieras till hemlandet men den stora majoriteten sitter fast, oönskade av alla, ibland även fråntagna sina medborgarskap. Pojkar som uppnår tonåren förs ofta bort av säkerhetsstyrkorna utan att mödrarna får någon information om vad som händer med dem därefter.
Uppenbara brott mot de mänskliga rättigheterna, säger Reza Eshaghian, och något vi aldrig skulle acceptera i våra egna länder, inte heller när det gäller människor som sitter i fängelse.
– Vi måste komma ihåg att så många invånare i al-Hol är barn. På vilket sätt är de skyldiga? Och deras mödrar? Många är väldigt unga och min uppfattning är att de ofta befunnit sig i en situation där de inte själva kunde bestämma över sina liv. Bakom varje individ finns en historia. Hur vet vi vem som faktiskt gjorde vad?
– Det är kanske lätt att avfärda dessa människor om man inte känner till deras verklighet, tillägger han. Men för mig och andra som faktiskt gör det, för oss blir det omöjligt att bara acceptera att det får fortsätta.
Vårt arbete i lägret
Läkare Utan Gränser har kliniker i huvudlägret och i anslutning till annexet. Insatserna har förändrats sedan starten 2019, beroende på de medicinska behoven. I dagsläget är kliniken i huvudlägret inriktad på icke smittsamma sjukdomar som diabetes, högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdomar. Kliniken vid annexet bistår med primärvård och har även mobila kliniker inne i annexet.
