Allt fler antibiotika slutar fungera och resistensen sprider sig över världen. Värst är situationen i låginkomstländer, visar en ny rapport. Läget är akut – men inte hopplöst.
Escherichia coli. Klebsiella pneumoniae. Staphylococcus aureus. Streptococcus pneumoniae. Eller vi skulle också kunna formulera det så här: bakterier som ger allt från urinvägsinfektion till livsfarliga sårinfektioner. Stafylokocker som kan leda till livshotande sepsis. Samt pneumokocker som är den vanligaste orsaken till lunginflammation. Det är några av våra vanligaste bakterier – och även några av de som går att länka till flest dödsfall i världen till följd av antibiotikaresistens.
I en ny studie, publicerad i medicintidskriften The Lancet, har en grupp forskare räknat fram hur många som avled till följd av antibiotikaresistenta infektioner under 2019. Fler än 1,2 miljoner dödsfall hade en direkt koppling medan ytterligare närmare 3,7 miljoner dödsfall kan ha berott på antibiotikaresistens. Värst är situationen i låginkomstländer.
Akut situation
Resultatet? Chockerande. Men knappast förvånande, säger Jacob Goldberg, Läkare Utan Gränsers rådgivare för frågor kring antibiotikaresistens.
– Vi har ju vetat länge att problemet är enormt, även på platser där vi jobbar. Men tidigare rapporter har beräknat hur många som kommer att dö till följd av resistensutveckling år 2050. Det kändes rätt avlägset. I och med den nya studien har vi fått svart på vitt hur många som dör redan nu. Jag hoppas att det gör frågan mer angelägen.
Ja, situationen är angelägen. Till och med akut. För det som brukar råda bot på resistensutvecklingen av läkemedel – det vill säga utveckling av nya preparat som ersätter de gamla – fungerar inte längre när det gäller antibiotika. I stället har vi nu ett läge där resistensen mot tillgängliga antibiotika hela tiden förvärras samtidigt som knappt några nya preparat kommer ut på marknaden. Ett akut läge – ändå är siffrorna i forskningsrapporten förmodligen bara toppen av isberget, konstaterar Otto Cars, professor och senior rådgivare vid det internationella nätverket ReAct som jobbar mot antibiotikaresistens och för en rättvis tillgång till antibiotika.
– Ja, jag tror att vi kan utgå från att situationen egentligen är ännu värre. Antibiotikaresistens är en tyst pandemi. Det är en ickesjukdom och som sådan passar den inte in i den globala statistiken som har sjukdomsfokus. Men antibiotikaresistens riskerar att underminera hela den moderna sjukvården, cancerbehandling, vård av för tidigt födda barn, kirurgi och mycket annat. Bakterier finns överallt och om vi inte kan behandla dem med antibiotika längre så är vi illa ute.
Skrivs ut i onödan
Låt oss ta en avstickare, till Centralafrikanska republiken. Ett land med knappt 300 utbildade läkare och ännu färre sjuksköterskor. Antibiotika går att köpa lite varstans och har man inget recept går det bra ändå. Ett välutrustat labb, där bakterieodlingar kan undersökas och eventuell resistens upptäckas, finns bara i huvudstaden Bangui. Så folk självmedicinerar, hoppas att febern eller smärtan ska ge med sig. Och de tabletter som blir över sparar man eftersom de kan vara bra att ha nästa gång någon i familjen blir sjuk.
Vi skulle också kunna bege oss till Indien där sjukvården är avreglerad och konkurrensen knivskarp. Den läkare som inte förskriver det patienten önskar, vilket ofta är antibiotika, riskerar att bli av med såväl patienten som sitt goda rykte. Så här ser det ut på många håll i världen. Även i rika länder är runt 50 procent av all förskrivning av antibiotika egentligen onödig, enligt Otto Cars. Därtill kommer den på många håll helt oansvariga användningen inom djurindustrin. Och sakta men obönhörligt slutar denna mirakelmedicin att fungera.
På de platser där Läkare Utan Gränser jobbar märks det inte minst bland människor med nedsatt immunförsvar, till exempel personer med hiv. Även i samband med krigsskador sprider sig ofta resistenta bakterier. Men värst är det ändå bland de allra yngsta, förklarar Jacob Goldberg.
– När vi får ett utbrott av multiresistenta infektioner på en avdelning för nyfödda så är det allvarligt. De är ju redan så svaga.
Brist på ny antibiotika
För att sätta stopp för utbrottet måste källan identifieras – vilket kräver tillgång till labb och utbildad personal.
– Vi jobbar ju ofta i konfliktområden, i flyktingläger och på andra platser där allt sådant saknas. Så många gånger vet vi inte ens att det pågår ett utbrott. Vi märker bara att våra patienter dör.
– Utan labb och diagnosverktyg är det svårt att avgöra vad ett febrigt barn lider av, om det över huvud taget är bakterier och i sådana fall vilka, fortsätter han. Det enda vi kan göra då är så kallad empirisk behandling, det vill säga ge barnet antibiotika utan att veta vad som orsakat infektionen. Vi måste ju fortfarande göra allt vi kan för att rädda barnets liv. Och fortfarande är det fler i världen som dör till följd av brist på antibiotika än på grund av antibiotikaresistens.
Den här avsaknaden av diagnostiska verktyg är en viktig anledning till att resistensutvecklingen har kunnat skena iväg i låginkomstländer. En annan är bristen på nya antibiotika. En brist som, enligt Otto Cars, i stor utsträckning beror på omvärldens passivitet.
– Synen på läkemedelsutveckling har varit alldeles för naiv. Den boom som pågick under 50-, 60- och 70-talen, när vi överöstes av nya antibiotika och kunde behandla fler och fler infektioner, gjorde att vi tänkte att problemet var löst och forskningen riktade sina blickar åt ett annat håll.
– Jag menar inte att lösningen enbart handlar om att ta fram nya antibiotika, fortsätter han. Men så länge antibiotika används kommer resistens att uppstå, det är oundvikligt eftersom bakterier anpassar sig till sin omgivning. Därför måste vi både försöka bromsa resistensutvecklingen och samtidigt ha en pipeline som trycker fram nya preparat.
Nya samarbeten krävs
Med andra ord – utbudet måste öka och användningen måste minska i stora delar av världen. En ekvation som inte är helt lätt att lösa. De vetenskapliga svårigheterna att ta fram nya antibiotika har minskat intresset bland de stora läkemedelsbolagen och lett till att de flesta har lagt ner forskningen. Ett annat skäl är lönsamheten – varför satsa på läkemedel som sedan helst inte ska användas, eller bara som en sista reserv när de äldre preparaten inte fungerar längre?
– För att snabba på utvecklingen måste den offentliga sektorn ta ledningen och bygga nya samarbeten mellan akademiska forskare, sjukvården och industrin, säger Otto Cars.
Läget är akut – men inte hopplöst. Sedan flera år tillbaka arbetar Läkare Utan Gränser systematiskt med att minska och förbättra antibiotikaanvändningen. Det handlar bland annat om handtvätt och tillgång till rent vatten, åtgärder som minskar antalet infektioner och därmed behovet av antibiotika. Utbildning i ansvarsfull användning av antibiotika är en annan del i arbetet, liksom övervakning av bakterier och resistens vilket i praktiken betyder att öka tillgången till labb och diagnosverktyg.
Slank under radarn
Den tysta pandemin, som sagt. Och visst är det svårt att tala högt om något som knappt syns. Som länge slank under radarn i statistiken över dödsorsaker och gömdes under rubriker som ”cancer” eller ”sepsis”.
– Även i låginkomstländer har myndigheterna haft svårt att se antibiotikaresistens som något de vill prioritera och avsätta resurser till, säger Otto Cars. De har haft nog med andra sjukdomar, som hiv, tuberkulos och malaria. Det blir ett moment 22 – ingen ber ju om hjälp för ett problem som de knappt känner till.
Kanske kan kampen mot antibiotikaresistens få oväntad draghjälp – av coronapandemin. Åtminstone när det gäller förståelsen för hur viktigt det är med tillgång till läkemedel och diagnostik, fortsätter Otto Cars.
– Visst är vi alla väldigt trötta på pandemin vid det här laget, att börja tänka på nästa är ju inte vad vi önskar oss. Men vi har sett hur blixtsnabbt det går att få fram diagnosverktyg och även vaccin. Vi har också sett svagheterna i systemet, bristen på solidaritet. Precis som med covid måste vi inse att antibiotikaresistens är ett globalt problem och för att vi ska ha en chans krävs nu ett globalt ansvarstagande.
Den här artikeln publicerades i vår tidning Direkt nr.1 2022.
