Sjuksköterskan Tina Dahl har varit på den grekiska ön Lesbos i fem veckor. Det är alltid en tuff tid de första veckorna på plats. Här berättar hon om utmaningarna i arbetet och om skammen.
I den här kontexten tar det en god stund att få till den stora bilden. Alla detaljer behöver komma samman, för att kunna se helheten. Denna vecka har vi arbetat på en ny medicinsk strategi då den förra delvis föll med det gamla Morialägret. Vi letar efter en ny plats där vi kan bygga upp en ny fältklinik för att kunna fortsätta med våra insatser. Vi kommer också att anställa fler psykologer.
Förra veckan försökte en åttaåring hänga sig inne i lägret. Kan ni sätta er in i den situationen? Det är näst intill omöjligt. Vi som har haft egna åttaåringar vet hur mycket liv, lek och skratt det finns i en åttaåring. Det var en sjuksköterska från en organisation inne i lägret som kontaktade mig och undrade om vi kunde ta emot barnet akut. Hon hade djupa märken runt halsen. Läkare Utan Gränser är för närvarande den enda organisationen som tar emot barn med psykisk ohälsa. Det räcker inte, behovet är enormt stort.
Igår hade vi en ung flicka som blivit kidnappad av fyra män, ingen vet vad som hänt, hon har slutat att tala. Hennes mamma kom till oss med henne, mycket orolig och förtvivlad.
Så vad gör då Europa? Jo, de skickar ett akutteam, utan en psykolog i sikte. De har inte förstått kontexten överhuvudtaget. Det är från akutteamet jag får de flesta förfrågningarna om vi kan ta emot barn som far illa. Naturligtvis förstår de hur illa situationen är. Och de vill göra något, men har kommit hit med helt fel resurser.
Jag kan inte tänka mig något annat än att skammen driver Europa, vi förstår hur illa det är, vi säljer bort vårt ansvar. Vi har gott om pengar så varför inte betala så vi slipper ha problemen på hemmaplan. Om vi gör något, som att skicka dit ett akutteam, så slipper vi skammen. Ingen ska kunna säga att vi inte har gjort något.
Idag gick jag ner till hamnen, tog en lång promenad, ön är vacker. Jag gick in på en restaurang, slog mig ner vid ett bord alldeles vid strandkanten. Jag åt en god middag, reflekterade och skickade några meddelande från telefonen.
Efter ett tag kommer tankarna i kapp, hur knepig kontexten är på denna ö? Några få kilometer bort ligger ett flyktingläger med för närvarande 7 500 flyktingar. I lägret finns familjer med små barn, de bor i tält som så fort det regnar det minsta lilla översvämmas och måste utrymmas så fort som möjligt.
Och här sitter jag med min fantastiska utsikt och en god middag och njuter av min utsikt. Hur är detta möjligt? Jag känner skammen, vill jag verkligen vara en del av detta?
Troligtvis skäms stora delar av Europa, och det ska de göra. Varför skickar man annars ett högutrustat medicinskt team utan att försöka förstå kontexten. Vi skäms och vi vill urskulda oss genom att göra någonting.
Jag känner skam varje dag, när jag tittar dessa människor i ögonen och ser deras lidande, då skäms jag över att vara en del av Europa.
Jag förundras över mig själv, hur jag lever hemma i Sverige. Lever mitt enkla liv med överflöd av mat, fantastisk bostad och ett njutbart liv. Inte tänkte jag många tankar på Morialägret på Lesbos innan jag kom hit. Läste några rubriker då och då och tyckte det var för jävligt, det tycker jag fortfarande.
Skammen är svår att känna.
