Skisser av en talföljd
Barnen kommer i massor till våra vaccinationsplatser som vi har placerat på flera olika platser i regionen. Det står i skuggan under mangoträd, i tomma byggnader, vid skolor mm. Vi går dit, vi åker bil och motorcykel, vi åker båt, vi paddlar och vi cyklar.
De kommer för att vi har engagerat lokala personer i byarna, by-äldste, präster och nyckelpersoner. Vi har knackat dörr och vi har informerat om vår vaccinationskampanj med megafon och på radio. Allt för att nå så många barn mellan 6 månader och 10 år som möjligt.
En sådan här kampanj är inte okomplicerad. Det levande, men oskadliggjorda mässlingsviruset som finns i vaccinet måste hållas kallt hela tiden för att överleva och vara effektivt. Det är inte lätt att åstadkomma en kylkedja med vacciner från tillverkaren ända ut till de minsta byarna ute på den kongolesiska landsbygden. Vaccinerna får aldrig frysa, och aldrig bli mer än åtta grader varmt, från det att de tillverkas till dess att vaccinet injiceras i underhuden i barnets vänstra överarm. Och här är det är 38-39 grader varmt i skuggan.
Barnen får först träffa en registrator som skriver ned barnets uppgifter och stämplar deras vaccinationskort. Barnen kommer oftast med sin mamma, sin syster eller bror eller ibland med sin far. De har sina vackra unga ögon öppna, och tittar observant omkring sig. Det bådar inte gott att andra barn skriker omkring dem. De flesta förstår att det är någonting hemskt som väntar. De lite större barnen har kanske varit med om detta tidigare och är inte lika spända. De står i sin kö och väntar på sin tur. De är nästan alltid tysta. Blickarna följer vaccinatörernas rörelser, när de drar upp utspädningsvätskan, blandar med vaccinet och förbereder sprutan. Barnet får sitta i knät och hålls i ett stadigt grepp. För de yngre barnen är det här riktigt oroväckande och gråten och skriken börjar ofta här. Själva sprutan sätts snabbt och beslutsamt. Sen är det över. Och oftast försvinner tårarna, och torkas bort, ganska snart efter injektionen är färdig.
Många barn dröjer sig kvar på näthinnan. De smått blyga, men samtidigt intresserade barnen har en charm som jag har svårt att skydda mig från. Deras ansikten och blickar dyker upp framför mig när jag minst anar det. Jag tror att det ligger någonting viktigt i dessa bilder. Interventioner och kampanjer inom hälso- och sjukvården skissas ofta upp med siffror och tal. Och jag skulle kunna skriva hur många vi har vaccinerat här, hur många procent av den beräknade målgruppen som vi har nått. Men för mig är det av sekundär betydelse (tro inte för den delen att jag försöker mörka något – våra siffror är bra).
Bakom varje enhet i alla dessa talföljder finns ett barn. Ett barn med ett blygt leende som väcks i ögonvrån och sprids över ansiktet. Ett par observerande barnaögon som följder dina rörelser. Lite skrik och gråt och tandagnisslan. Ett koncentrat på några minuter av allt det där som hör livet till. Likaså ett koncentrat av varför vi ta hand om varandra, varför vi ska bry oss, varför vi ska göra vad vi kan.
Det finns inget botemedel mot själva sjukdomen. Det vi gör på mässlingssjukhuset är att behandla dess komplikationer, de sjukdomar som riskerar att dyka upp när mässlingsviruset påverkar kroppen. Det enda specifika, och därtill effektiva vi kan göra är att vaccinera barnen. Prevention is the only cure – prevention är det enda botemedlet. Det är med vaccinationerna som vi verkligen kan rädda liv.
Nu stänger vi mässlingssjukhuset i Mulongo. Antalet nyinsjuknande har sjunkit sedan ett par veckor och nu när vaccinationskampanjen är genomförd kommer de snart att upphöra helt. Vad som väntar teamet vet jag inte ännu. Men säkert är att vi ska följa epidemin till dess att den är över.
