DEBATT | Som fältarbetare på Läkare Utan Gränsers sök- och räddningsfartyg på Medelhavet mötte vi dagligen människor som flytt en fruktansvärd tillvaro i Libyen. Människor med djupa ärr, både fysiskt och psykiskt. Kvinnor som våldtagits och tvingats till prostitution. Män som torterats tills de kollapsar. Vi kan inte förstå att Sverige stödjer EU:s strategi som håller kvar flyktingar och migranter i Libyen.
Precious är en 18-årig tjej från Nigeria. Hon överlevde färden genom öknen och hamnade i Libyen. Där blev hon tillfångatagen och satt i ett uppsamlingsläger. Vakterna försökte tvinga henne att prostituera sig, men Precious vägrade. Då förde de iväg henne, misshandlade och våldtog henne. Detta upprepades kväll efter kväll.
Efter ett tag lyckades Precious fly. Över Medelhavet i en sjöoduglig gummibåt – en livsfarlig resa där många drunknar. Men för Precious fanns inget val. Båten var hennes enda alternativ. Precious räddades av vårt räddningsfartyg Aquarius. Ombord fick hon stöd och medicinsk vård.
Precious är inte ensam om sin berättelse. Som fältarbetare på Läkare Utan Gränsers räddningsfartyg träffade vi dagligen människor som flytt fångenskap i Libyen. Unga tjejer som utnyttjats och våldtagits, vars kroppar vittnade om de hemskheter de utsatts för. Några var gravida till följd av våldtäkterna. Män med fruktansvärda ärr från misshandel och tortyr, som sålts som slavar och utsatts för tvångsarbete. Som under hot tvingats att ringa till anhöriga och be dem skicka pengar. Alla var de överens: även om flykten innebär livsfara så är vad som helst bättre än tillvaron i Libyen.
Vi har lyssnat till deras öden
Våra kollegor i Libyens läger vårdar fler än tusen patienter varje månad. De vittnar om vidriga förhållanden. Människor hålls inlåsta i mörka, dåligt ventilerade lokaler där de inte kan ligga utsträckta på natten. Många blir sjuka på grund av förhållandena. Matbrist leder till att människor drabbas av akut undernäring. Från en dag till en annan kan människor överföras mellan lägren eller flyttas till en okänd plats. En del försvinner spårlöst.
EU:s nya strategi för Libyen har gett ökat ansvar och ekonomiskt stöd till den libyska kustbevakningen för att stoppa båtar till havs. Sveriges regering stödjer denna strategi men verkar inte vilja se de humanitära konsekvenserna av sin politik, i likhet med andra länder inom EU. Samtidigt fortsätter det grymma utnyttjandet av människor i Libyen.
Den libyska kustbevakningens räddningsinsatser har prisats, men när vi vet hur verkligheten ser ut i Libyen kan vi inte se det som något annat än ett omänskligt och oacceptabelt agerande från EU:s sida. För människor i samma utsatta situation som Precious har det nu blivit ännu svårare att ta sig därifrån. Dessa människor behöver säkra och lagliga vägar. I brist på detta måste människor som räddas till havs få komma till en säker hamn, inte föras tillbaka till mardrömmen i Libyen.
De som försöker ta sig från Libyen är inte bara siffror eller statistik. De är människor som du och jag, som upplevt fruktansvärda saker. Vi har lyssnat till deras öden, gett dem det stöd vi kan. Vi har vårdat deras skador från grovt våld och övergrepp. Vi gör inte skillnad på vilka de är eller var de kommer ifrån – de är människor som inte förtjänar att plågas i godtycklig fångenskap. Vi ser det som vår skyldighet att förmedla deras livsöden, så att ingen kan säga att de inte visste.
Hur många fler berättelser behöver Sveriges regering höra för att sluta blunda för helvetet i Libyen?
Astrid Börjesson, barnmorska
Gabriele Casini, kommunikatör
Jennie Fälth, vatten- och sanitetsansvarig
Johanna Haddad, sjuksköterska och kulturtolk
Malin Lager, kommunikatör
Laith Mohammad, kulturtolk
Martina Svensson, sjuksköterska
Alexander Uggla, kommunikatör
Denna artikel publicerades ursprungligen på Aftonbladet Debatt.
