DEBATT | Med några få månader kvar till riksdagsval har frågan om vem som ska ha rätt till sjukvård i Sverige seglat upp på den politiska dagordningen och under Järvaveckan aktualiserades frågan än mer. Det senaste året har flera partier gjort utspel om att minska asylsökandes och papperslösas rättigheter till en rad välfärdstjänster, däribland sjukvård.
För Läkare Utan Gränser, vars arbete styrs av medicinsk etik och humanitära principer, är det självklart att vård ska ges utifrån medicinska behov och inte juridisk status. Vi ser med oro på utvecklingen i Sverige där inskränkt tillgång till sjukvård för människor som redan är marginaliserade används som ett verktyg i migrationspolitiken.
Asylsökandes och papperslösas tillgång till vård och psykologiskt stöd är redan begränsad. Många har svårt att ens få tillgång till den vård de har laglig rätt till, något vi observerade under Läkare Utan Gränsers projekt för asylsökande i Västsverige.
Vi såg i projektet att många asylsökande lider av ångest, depression och posttraumatisk stress. Flera har varit med om svåra upplevelser före och under flykten. Vår statistik visar dock att det är den ovissa och maktlösa situationen i Sverige som främst bidrar till psykisk ohälsa. Ändå får de inte det stöd de behöver och har rätt till – varför?
Asylsökande barn har rätt till samma sjukvård som folkbokförda barn, men vuxna asylsökande ges vård enligt särskild lagstiftning som begränsar deras tillgång till vård utifrån en tolkning av begreppet ”vård som inte kan anstå”. Vilken vård som kan eller inte kan vänta är svårt att definiera och vården som erbjuds är avhängig varje läkares eller annan ansvarig vårdpersonals bedömning av begreppet. Otydligheten leder till felbedömningar och gör att vården till asylsökande varierar stort mellan olika vårdgivare. Detta bekräftas av en rad organisationer inom nätverket Rätt till Vård.
Läkare Utan Gränsers medarbetare i projektet i Västsverige noterade flera fall där vårdgivare nekade eller fördröjde patienternas rätt till vård för psykisk ohälsa för att de fortfarande befann sig i asylprocessen och blev endast accepterade efter uppmaningar från vår personal. I vissa fall trots allvarliga problem som självmordstankar och svår ångest.
Att man ens diskuterar en urholkning av principen att vård ska ges utifrån behov visar en humanitär härdsmälta inom svensk politik. I stället för att använda rätten till vård som ett politiskt slagträ borde beslutsfattare påminna sig om den utredning som 2011 fastslog att ”asylsökande och papperslösa personer oavsett ålder ska erbjudas subventionerad hälso- och sjukvård av det landsting inom vars område de bor eller vistas. Vården ska erbjudas i samma omfattning och på samma villkor som den som erbjuds bosatta personer”.
Även om det står still på riksdagsnivå har flera landsting genomfört lovvärda initiativ. Sörmland, Västmanland, Västerbotten, Västernorrland, Östergötland och Gävleborg har gjort utökningar från lagens miniminivå och ger därmed asylsökande och papperslösa tillgång till samma sjukvård som resten av befolkningen.
Det mest hållbara för att garantera att asylsökande och papperslösa får den vård de behöver skulle vara en lagändring. I väntan på detta riktar Läkare Utan Gränser en uppmaning till alla landsting att utöka vården till asylsökande och papperslösa. Det är en förutsättning för att undvika godtyckliga och medicinskt oetiska bedömningar. Asylsökandes och papperslösas rätt till vård bör stärkas – inte inskränkas!
Katrin Kisswani, ordförande, Läkare Utan Gränser
Anna Sjöblom, medicinsk humanitär rådgivare, Läkare Utan Gränser
