"Ett år bakom stängsel"

Under mitt andra uppdrag för Läkare Utan Gränser åkte jag i april i år till Medinikai i Litauen. I likhet med mitt första uppdrag förra året på Lesbos för att arbeta i en flykting- och migrationskontext. Gemensamt för de två uppdragen var att jag mötte asylsökande och migranter med liknande upplevelser. De gav liknande uttryck för oro, avsaknad av kontroll, rädsla, frustration, stress och många även avsaknad av livslust. Den psykiska ohälsan var påtaglig på båda dessa platser, flera av dem jag mötte hade försökt att avsluta sina liv.

Men de två uppdragen skiljer sig också från varandra, eftersom mina arbetsuppgifter var helt olika. På Lesbos vaccinerade jag barn från flyktinglägret. I Litauen var en av mina uppgifter att bistå med primärvård till människor inne i ett av de låsta förvar som Läkare Utan Gränser hade tillträde till.  Tillsammans med en läkarkollega från Nederländerna träffade jag patienter fyra dagar i veckan inne i förvaret. Under fem timmar per dag var dörren öppen till det rum vi satt i. Till oss kom människor i behov av allt från smärtstillande tabletter till antibiotika för olika typer av infektioner. Flera kom även enbart för att prata med någon utanför centret, någon som lyssnade på dem och tog dem på allvar, som påminde dem om att det finns en värld utanför stängslet. En värld som de i normala fall tillhör.

Precis som på Lesbos lever asylsökande och migranter innanför stängsel, noga övervakade och instängda. På Lesbos var rörelsefriheten dock större, både i och utanför lägret. I förvaret i Medinikai var rörelsefriheten mycket begränsad. Utanför containrarna de bodde i fanns endast en liten yta att röra sig på. Bara en gång i månaden fick de möjlighet att spela fotboll ute eller träna styrketräning i gymmet. Alltid ledsagade och noga övervakade.

En av mina uppgifter var att skriva ner upplevelser från de patienter som varit med om sexuellt våld, i deras hemländer och/eller under flykten till Litauen. För mig var det första gången jag arbetade med något sådant. Det var en stor utmaning, men vetskapen om hur viktigt det var för dessa människor att berätta om sina upplevelser och även få dessa nedskrivna gav mig styrka. Jag gav dem ett certifikat, som de kunde använda i sin asylansökan. Kollegor till mig utfärdade certifikat för de som upplevt tortyr.

Flertalet av människorna inne i förvaret hade varit där i över ett år. Ett år bakom stängsel. Ett år av köer till att få mat och till att få gå på toaletten. Ett år av oro. Ett år utan att veta något om framtiden. Ett år utan att veta om de får stanna i Litauen eller om de kommer bli hemskickade till det land de flytt ifrån. Den vård Läkare Utan Gränser kan erbjuda i förvaren är mycket viktig, men täcker självklart inte alla de behov som asylsökande och migranterna har. Många av de vi möter är i stort behov av mer avancerad psykologisk hjälp relaterat till deras upplevelser av grov tortyr eller grovt sexuellt våld.

Precis som efter mitt uppdrag på Lesbos, är det svårt att sammanfatta mina upplevelser från uppdraget i Litauen. Jag har mött så många människor, från olika länder och med olika bakgrunder. Det som förenar dem är en önskan om ett bättre liv, för dem och för deras familjer. Jag möter dessa människor i deras mycket sårbara situation, bortom frihet och glädje. Jag ser deras sorg och oro, deras frustration och rädsla. Ibland får jag förmånen att se dem bortom detta, förmånen att se glädje i deras ögon. Dessa stunder är värdefulla, mest för dem, men även för mig.  

Mina två uppdrag för Läkare Utan Gränser har givit mig större insikt och förståelse för hur svårt det är att vara flykting. Jag är oerhört tacksam över att jag har givits möjlighet att arbeta i Grekland och Litauen.

Här kan du läsa mer om situationen för människor som sitter inlåsta i förvar i Litauen.