Hoppa till huvudinnehåll
Flicka med sjukdomen noma efter operation sitter i en säng och ritar
Publicerad 20 oktober 2015

Två slitsamma men ack så härliga interventionsveckor

Foto: Läkare Utan Gränser


Vårt projekt har avslutat sin första efterlängtade intervention med ett internationellt kirurgiskt team. De hann med att operera 24 patienter, många av dem i två steg.

En sargad blåklädd yngling ligger nedsövd på operationsbordet. Sjukdomen noma har spridit sig till käkbenet. Han har inte kunnat öppna munnen på ett flertal år på grund av att käkbenet låst sig. Ett tiotal grön- och blåklädda personer – käkkirurger, plastikkirurger, läkare, narkosskötare och sjuk­skötare - omger det stål­glittrande operations­bordet. Vid den första operationen för en vecka sedan frigjorde kirurgerna en hudflik från ynglingens högra tinningben. De skar ut en kvadrat på 7x7 cm från hans högra taniga lår. En knapp millimeter överhud och ytterligare några millimeter läderhud med blod­kärl. Kvadraten från låret lades under huvudfliken och kopplades ihop med befintliga blodkärl. Huvudfliken häftades sedan fast (ja, faktiskt med en häftapparat typ den som tapetserare använder när det klär om möbler) vid huden i tinningen. 

Ynglingen är nu tillbaka på operationsbordet. Narkosteamet säkrar upp att luftslangen förs ned korrekt via näsans vänstra näsborre till luftstrupen. Kirurgerna skär varsamt upp ynglingens högra kind för att blottlägga det låsta käkbenet. Små benflisor skärs bort för att återge rörligheten i käken. Kvadraten hud från låret tas fram från sin gömma, glider genom den skapade tunneln från tinning till mun. Operationslampornas intensiva sken riktas om då och då för att ge bästa möjliga belysning. Klassisk musik fyller operationssalen. Lårkvadraten sys fast, och ynglingen har återfått hud på insidan av sin mun! För kirurgerna återstår nu att sy ihop den öppnade kinden och häfta fast huvudfliken på plats igen. För ynglingen väntar en lång rehabilitering; han måste lära sig att återigen kunna öppna munnen. 

Projektet har avslutat sin första efterlängtade intervention med ett internationellt kirurgiskt team. De hann med att operera 24 patienter, många av dem i två steg. Det har varit en ära och en ynnest att få ta del av deras professionalitet och ödmjuka inställning till sjukhusets nuvarande förutsättningar. Möta deras iver att hjälpa oss att skapa än bättre förutsättningar för framtida interventioner. Spännande att som icke-medicinsk tekniker höra de medicinska diskussionerna om hur de väljer patienter och hur operationen kommer att genomföras. Noma orsakar många olika problem, både fysiska och sociala. Som ynglingen ovan som inte kunnat öppna munnen på flera år. Han som är utan näsa. Han utan näsborrar. Barn med hål i ansiktet, hål som blottlägger tänder och munnar. En del har endast ett litet hål, andra större. Hon, den lilla tjejen har ett stort hål i kinden som vanställer hennes vackra ansikte. Hon kom till sjukhuset med sin erfarenhet av att inte vara synlig för andra, men vid mötet med oss och med andra nomadrabbade barn spricker hon upp i ett underbart litet leende när hon inser att hon är en del av gemenskapen.

 – Glöm inte bort att berätta om hur utmanande interventionsveckorna har varit för oss båda. Oavsett våra skilda professioner.

Vår operationsskötare, och tillika min granne i vårt boende, Carl Eric, flikar in medan jag skriver. Ja, det har varit en sann glädje att arbeta tillsammans med mina kära kollegor här på sjukhuset, som alla utifrån sin professionalitet har förberett, förbättrat och finputsat sin verksamhet för att stå start­beredda när det internationella kirurgteamet anländer.

Hela vårt team har slitit hårt under en lång tid före och under interventionsveckorna. Vår holländska projektkoordinator Rob har, med sin långa erfarenhet från Västafrika och utvecklingsprojekt, tillfört projektet nya insikter. Japanska Junko vår fantastiska medicinska teamledare har hållit i alla de medicinska trådarna (hon har idag farit vidare till ett flyktingläger i Tanzania). Kenyanska operationsskötaren Carl har etablerat en kliniskt ren och funktions­duglig operationssal. Hans landsman teamledare Fred har öppnat en säker post­operativ avdelning samtidigt som han väg­lett sjuksköterskorna/-skötarna i deras viktiga arbete. Psykologen Thom (från Wales) har förberett sig själv och sitt team för den tuffa uppgiften att informera både de som kunde beredas plats denna gång (vad kan du förvänta dig efter en operation) och de som får vänta till ett senare tillfälle (en del är för undernärda, andra kräver dubbla operationer med minst en veckas vila mellan dem, och kirurgernas tighta schema medger endast ett antal tvåstegsoperationer).

Och inte att förglömma alla våra härliga medarbetare från Nigeria. Det är den nationella personalen som skapar kontinuitet i vardagen. Ruth som basar över laboratorierna, Yomi över apoteket. Benreth, Kingsley och Faritha stöttar själens behov, Martha och William kroppens. Jacob övervakar vatten- och sanitetsbehoven. Aisha, vår översättare. Min nya assistent och tekniska specialist Abdul är en klippa, alltid snar att stötta där det behövs. Och våra duktiga förare – Ababakar, Sholanke, Julie, Clemente, Ayo och Samuel - är guld värda, alltid flexibla och serviceminded.

Som allroundlogistiker har tiden varit krävande, men också fantastisk. Jag har arbetat fokuserat med att säkerställa att den logistiska avdelningen, i samverkan med sjukhusets tekniska personal, levererar vatten och el 24 timmar om dygnet veckan runt till sjukhuset. En extra generator är på plats som backup om NEPA och sjukhusets generatorer fallerar. Kylkedjan måste hållas intakt i både apotekets och laboratoriernas kylboxar - det får vare sig bli för kallt eller för varmt. Vårdavdelningarna kräver ljus, fläktar och konstant elförsörjning. Mediciner och medicinsk utrustning behöver finnas på plats i rätt tid. Patienterna behöver både kosttilltillskott och dricksvatten. Ett större team med behov av flexibilitet för att besöka patienter även utanför normal arbetstid kräver extra förare och fordon. Ett tight operationsschema gör att vi inte hinner inta vår lunch där vi bor, så det krävs arrangemang för att köra ut lunchen till sjukhuset. En hel del smärre renoveringar och förbättringar av sjukhusområdet har genomförts. Vårdpersonalen och extra­chaufförerna ska få sin lön. Patienterna sin ersättning för resor till och från sjukhuset.

Min dag är gjord när barnen rusar fram under glada glädjetjut. Våra händer möts och jag känner att jag skapar något gott för andra människor!

Kramar till er alla.

/Jaana