Just nu är det högsäsong för lassafeber, en virussjukdom som förekommer i Västafrika. Hälsoinformatören Catherine Alamezie och hennes kollegor i sydöstra Nigeria arbetar med att informera om sjukdomen för att förhindra spridning. Tillsammans gör de stor skillnad i människors liv.
- Catherine?
Jag tittade på den unga kvinnan som just stoppat mig inne på shoppingcentret, och som jag inte alls kände igen. Hon log och sa:
- Lassafeber!
Jag insåg direkt vem hon var, och blev glad att se henne.
Jag är en del av teamet med hälsoinformatörer i delstaten Ebonyi i sydöstra Nigeria. Det här området drabbas återkommande av utbrott av lassafeber – en virussjukdom som överförs från gnagare till människor och mellan människor. Vårt projekt startades efter ett stort utbrott 2018 och idag stöttar Läkare Utan Gränser lassafeberavdelningen på det lokala sjukhuset.
Sjukdomen omgärdas av stigma och myter, som jag och mina kollegor arbetar för att motverka. Symptomen man kan drabbas av är skrämmande, och därför är det vanligt att folk tror att det handlar om något övernaturligt. Ibland tror man att det är straffet för något man gjort fel, eller en förbannelse. Som hälsoinformatörer är vårt jobb att söka upp människor och förklara hur de känner igen lassa, söker vård och skyddar sig från smitta.
Första gången jag mötte kvinnan som nu stod framför mig på shoppingcentret var när vi kom till hennes hem för att sanera det. Hennes man hade lagts in på lassafeberavdelningen på sjukhuset och hans tillstånd var kritiskt. I vanliga fall följer någon anhörig med patienten som stöd, men den här kvinnan behövde stanna hemma med sin två månader gamla bebis. Allt var kaos. Hon var rädd att maken inte skulle överleva och hon anklagade sig själv för att inte ha sökt vård direkt utan testat olika traditionella kurer först. När vi kom dit grät hon. Bebisen grät också, alla grät.
Min första uppgift blev att trösta. Min erfarenhet här har lärt mig att någon som är så upprörd ändå inte kan ta in information. Kvinnan var rädd för att familjen skulle bli utstött om grannarna fick kännedom om makens lassafeber. Det händer att människor blir av med jobbet, att barnen skickas hem från skolan och familjer stängs ute ur gemenskapen. Det kan vara förödande – både psykologiskt och praktiskt när man inte kan försörja sig.
Medan vi pratade tog saneringsteamet på sig skyddskläder: munskydd, glasögon, overall, stövlar och handskar. För att skydda andra från smitta sprejar de hela hemmet – kläder och allt – med klorinlösning. Vi försöker att inte dra till oss uppmärksamhet – men det är tyvärr en ganska indiskret process.
Grannarna började ställa frågor. Som vanligt pratade vi inte om våra patienter, men vi kunde diskutera sjukdomen och vilka rädslor som finns, och hur man kan undvika att bli smittad. Någon nämnde att det pågick en smärre gnagarinvasion, och tillsammans började vi diskutera hur vi kunde lösa det.
Så småningom skiftade samtalet fokus: människor ville hjälpa kvinnan vars man drabbats. Kunde någon passa bebisen så att hon kunde åka in till sjukhuset? När vi var färdiga med saneringen var spridningsrisken mycket lägre, grannarna hade fått tillförlitlig information och konkreta idéer på vad de kunde göra – och kvinnan jag pratat med var betydligt lugnare.
I shoppingcentret, ett år senare, tackade kvinnan mig än en gång för allt vi gjort för henne. Vi hade varit i kontakt flera gånger efter saneringen av huset, särskilt under den svåra tid då maken låg på sjukhus. Idag var han helt återställd, och äntligen kunde kvinnan presentera oss för varandra. Och dottern, som jag mött som en skrikande bebis, var stor nog att springa runt och busa.
Återseendet kändes verkligen fint. Att få se den här familjen, glad och frisk, fick mig att känna att vi gör konkret skillnad i människors liv.
Resten av shoppingturen gick jag runt med ett leende på läpparna.
