En av Läkare Utan Gränsers medarbetare i Ukraina berättar här sin personliga historia, om det smärtsamma beslutet att behöva lämna sitt hem. Och om ett krig som kommer att ge ärr för livet.
När gryningen kom den 24 februari i Kiev vaknade jag av flyglarmet och ljudet från explosioner. Instängd i min lilla lägenhet mådde jag illa av ångest. Jag visste direkt att från och med då skulle mitt liv och så många andras liv aldrig bli detsamma. Något oåterkalleligt hade precis hänt - den glöd av hopp som många av oss hade hållit vid liv, trots den ökande rädslan för ett förestående krig, hade våldsamt kvävts.
Jag växte upp bland vidderna och kolhögarna i det som idag är östra Ukraina. Vi var en stor familj i en trerumslägenhet och tillbringade många kvällar fyllda av skratt och ? och borsjtj. Efter att ha studerat på den internationella språkskolan i Gorlivka lämnade jag Ukraina för att resa till USA. Men längtan efter min familj drog mig så småningom tillbaka till mitt hemland.
Krig bröt ut 2014 och jag tvingades flytta till Kiev, där jag registrerade mig som en "internflykting". Jag finn man tillrätta i staden, arbetade för civilsamhällets organisationer och blev senare aktiv i en global koalition för att bekämpa fattigdom. Jag tog mig så småningom till Läkare Utan Gränser. Med Läkare Utan Gränsers fokus på att förbättra tillgången till sjukvård i östra Ukraina såg jag en möjlighet att behålla kopplingarna till en region som jag förblev djupt knuten till, även när jag bodde i Kiev.
Tragedin i östra Ukraina har nu drabbat hela landet. På extremt kort tid har miljontals människor tvingats lämna sina hem. Många är på flykt inom Ukraina och cirka två miljoner har blivit flyktingar i grannländerna. De finns överallt runt omkring mig.
Och nu är kriget tillbaka - den här gången hårdare, brutalare och med en kraft som jag fruktar kommer att lämna oss alla med ärr för livet.
Jag befinner mig på flykt igen. När kriget drabbade Kiev med intensiva flyganfall och gatustrider tog jag det smärtsamma beslutet att lämna. Jag hade stannat kvar i staden trots att hundratusentals redan hade flytt. Under några dagar var allt jag kunde höra det genomträngande ljudet av beskjutning, raketer och artilleri. Så en dag ringde mina kollegor mig och sa att en av de sista humanitära konvojerna snart skulle lämna Kiev. Jag fick panik. Det kändes som om staden hade tömts på mänskligt liv. Jag stoppade hastigt ner lite kläder i en väska, packade de viktigaste dokumenten, tog min bil och lämnade Kiev.
Jag är på flykt, en liten fläck i en stor, oändlig karavan av människor som trängs ihop i västra Ukraina. Jag känner mig vilsen och desorienterad, arg över detta fruktansvärda krig, förfärad över det meningslösa lidande som människor tillfogas. Jag fruktar vad som kommer härnäst.
Ändå känner jag mig lyckosammare än många av mina kollegor i östra Ukraina som just nu i ett helvete. Belägringen av Mariupol fyller mig med vrede, Volnovakha är en spökstad. Skolor, sjukhus och hus har förstörts. Alla framsteg som gjorts i östra Ukraina under åren sedan kriget 2014 ligger nu i ruiner.
På senare tid hade östra Ukraina arbetat för att stärka sina institutioner och offentliga tjänster offentlig service?. Till och med hjälporganisationer gick från att tillhandahålla humanitärt stöd till att erbjuda utvecklingsstöd. Läkare Utan Gränser hade gått från att tillhandahålla sjukvård till att stötta sjukvårdssystemet för att förbättra tillgången till sjukvård. Vi stöttade ett nätverk av frivilliga inom sjukvården för att hjälpa människor som bor i avlägsna byar – många av dem äldre – att få snabb diagnos och behandling, och hjälp med att få mediciner från apotek.
I ett dramatiskt förändrat landskap är det arbete jag gjorde med Läkare Utan Gränser tidigare inte längre möjligt. Många av mina kollegor befinner sig i samma situation. Men även under de svåraste omständigheterna har de arbetat hårt för att ge akut medicinsk hjälp.
Jag vill göra mer för att stötta. Men jag är fångad i en tidvattenström, där livet bit för bit har kollapsat runt mig. Det kommer att krävas en enorm styrka för att återhämta sig från kraften av det som har drabbat oss.
- Aleksandr Burmin*, en av Läkare Utan Gränsers medarbetare i Ukraina.
* Namnet är ändrat.