Hoppa till huvudinnehåll

Utmanande tider i Old Fangak

Ett mobilt team från Läkare Utan Gränser färdas på floden Phow i Old Fangak, Sydsudan.
Ett mobilt team färdas på floden Phow i Old Fangak, Sydsudan.
Foto: Frederic NOY/COSMOS

Mamman Mustapha hade planerat att arbeta som projektkoordinator med Läkare Utan Gränser i Sydsudan i nio månader, men en rad oväntade händelser gjorde att han stannade nästan dubbelt så länge. Det här är hans berättelse.

Jag kom till sjukhuset i Old Fangak i april 2019, under torrperioden. Jag var där för att arbeta som projektkoordinator och ansvara för alla ickemedicinska delar av sjukhuset, saker som leveranser, säkerhet och personal.

Mitt första intryck var att området var väldigt isolerat, ett stort träsk.

Förut bodde ungefär 5 000 personer här, men nu är det fler än 20 000 då många familjer sökt skydd från de väpnade konflikterna de senaste åren. När jag såg den här platsen för första gången minns jag att jag tänkte att det är just på ett sådant här ställe det behövs humanitärt arbete. 

Varken vägar eller bilar, bara båtar

Vattnet når en ofta upp till bröstet här, så ibland måste den som behöver vård bli buren till sjukhuset av vänner eller familj från byn. Eller så sänder de bud med någon så vi kan skicka en ambulansbåt. Detta händer varje dag, ibland tre gånger dagligen.

Projektkoordinatorn Maman Mustapha i Old Fangak, Sydsudan.
Maman Mustafa i Old Fangak, Sydsudan.
Foto: Läkare Utan Gränser

Det finns inget telefonnät, så folk brukar skicka den starkaste personen som finns tillgänglig att snabbt gå för att informera oss om att någon behöver vård, eller så ber de någon fiskare eller någon som kör kommersiell trafik på floden att berätta för oss. 

Folk är väldigt bra på att skicka vidare information – de är traumatiserade, har bevittnat ett krig och varit tvungna att fly många gånger. När någonting händer delar de med sig av informationen väldig snabbt.

En annan sorts våld

Sedan 2018 pågår det inte längre något egentligt krig omkring Old Fangak, men det finns fortsatta konflikter mellan olika grupper, och nyligen såg vi ett ökat våld i samhällena. 

Förut syntes allt färre beväpnade människor, men nu bär nästan alla vapen. På sjukhuset behandlar vi nu fler som skadats av våld, än när jag kom hit.

Old Fangak är en liten by men ett nav i regionen eftersom det finns ett sjukhus och en marknadsplats med lokal mat och husgeråd.

Människor i Old Fangak är mycket vänliga och bjuder alltid på te. Jag satt ofta på marknaden under helgerna för att prata och bygga relationer mellan Läkare Utan Gränser och lokalsamhället.

Från malaria till undernäring

Vi stöter på alla slags medicinska behov på sjukhuset, eftersom sjukhuset är det enda i området.

Malaria är väldigt vanligt. Perioden mellan sådd och skörd brukar kallas ”hungersgapet”, och då är undernäring vanligt. Vi hanterar akuta graviditets- och förlossningskomplikationer, luftvägsinfektioner, tuberkulos, hiv och andra kroniska sjukdomar. Under regnsäsongen möter vi en hel del patienter med ormbett, då det finns många giftormar och människor är utsatta när de sover utomhus, arbetar i gräset och går barfota.

Vi stöter på alla slags medicinska behov på sjukhuset i Old Fangak, Sydsudan.
På sjukhuset i Old Fangak stöter vi på alla slags medicinska behov.
Foto: Mamman Mustapha/Läkare Utan Gränser

Livet är otryggt i dessa samhällen, även när det inte pågår någon humanitär kris.

Folk är helt beroende av humanitära matutdelningar flera gånger om året. De flesta odlar för hushållsbehov, men det är ofta otillräckligt och det finns få betalda arbeten.

Min drivkraft

Jag hade tänkt stanna i nio månader som projektkoordinator för Läkare Utan Gränser, men erbjöd mig att stanna i ytterligare tre månader för att få uppleva alla årstider.

Jag fortsatte arbeta för att förstå kulturen, för att bättre förstå kontexten och behoven hos dem vi arbetar för. Jag kände mig mycket motiverad av att vi bedrev regionens huvudsakliga medicinska verksamhet. Behoven och vårt arbetes relevans är fullkomligt uppenbara.

Covid-19: Ett av många bekymmer

Sedan kom covid-19-pandemin och jag stannade här ytterligare fem månader. Landet stängdes ner och det var svårare att få tag på material och ny personal. Vi fokuserade på att upprätthålla den mest centrala verksamheten på sjukhuset.

Old Fangak är väldigt isolerat, och människor trodde inte att covid-19 fanns på riktigt.

Vi har ungefär 150 lokalanställda i projektet och tillsammans arbetade vi alla för att folk skulle använda munskydd, hålla avstånd och tvätta händerna oftare. Det fanns ingen testning tillgänglig för att bekräfta fall av covid-19, men vi såg de två första misstänkta fallen i maj och juni. En person dog.

Vi har två sjukhusplatser där vi tryggt kan isolera patienter med misstänkt covid-19. Men som det ser ut nu är covid-19 en av många medicinska behov som bekymrar oss.

Ett tydligt exempel

Jag är glad att jag stannade 17 månader, så att jag kunde få en förståelse för regionen såhär bra.

Jag tyckte bäst om regnsäsongen, men den är också den mest utmanande tiden på året. Överallt finns det lera, och ibland kan inte våra flygplan med leveranser landa och du är beroende av det mat som finns lokalt. Du ser alla vackra insekter och när solen går ner ser det ut som att himlen brinner.

Jag trivdes i mitt arbete! Det har varit utmanande och intressant, och nästan aldrig tråkigt. Utifrån sett är det ett litet sjukhusprojekt, men det är ett bra exempel på varför Läkare Utan Gränser behövs, och varför jag arbetar tillsammans med organisationen.