Hoppa till huvudinnehåll
En tunnelbanestation i Charkiv, Ukraina, där Läkare Utan Gränser ger vård och stöd.
Publicerad 15 juni 2022

”Världen kommer att minnas det här länge”

Foto: Mohammad Ghannam/Läkare Utan Gränser
En station längs tunnelbananen i Charkiv, Ukraina, där människor sökt skydd.
Läkaren Lisa Searle i Ukraina.
Lisa Searle
Läkare

Medan Ukraina skjuts sönder och samman försöker befolkningen överleva. Många har sökt sig under jord – till fuktiga källarlokaler eller tunnelbanans övergivna stationer. Läkaren Lisa Searle tillbringade några veckor i Charkivs tunnelbanesystem, tillsammans med tusentals desperata människor. Här är hennes berättelse.

Här kan du lyssna på en inläst version av texten från tidningen Direkt.

Världen kommer att minnas det här länge. När jag skriver dessa rader ligger jag på en säng tillverkad av kartong, kappor och filtar, skänkta och rengjorda, därefter sammanfogade och överlämnade till mig av människor som bor här. ”Här” – det är en av stationerna i Charkivs tunnelbana. Hela det allmänna kommunikationssystemet har kollapsat och nätverket av underjordiska stationer har i stället blivit tillflyktsort för människor vars hem har förstörts i flyganfall och beskjutning, eller som inte vågar bli kvar ovan jord.

Att vara där uppe nu känns konstigt, nästan kusligt. Man ser enstaka personer som skyndar nerför gatorna, ensamma eller två och två, händerna fulla av förnödenheter. Det gäller att hinna sätta sig i säkerhet innan nästa flyglarm ljuder. Vilket sker ofta, minst fyra eller fem gånger om dagen. Och efter bara ett par dagar här har ljudet av skottlossning, som antingen närmar sig eller försvinner, blivit som vilket bakgrundsljud som helst. Det är alldeles för utmattande att tänka på vad ljudet faktiskt betyder: ännu en byggnad som rasar, fler liv som går förlorade och hem som blir förstörda.

"Dagtid vågar sig några upp till ytan"

I dag, vid ett av mina ytterst korta besök ovan jord, kunde jag se rök stiga från en byggnad som just hade träffats, i en del av staden som redan är förstörd. Varje gång en byggnad träffas ovanifrån liksom spyr den ut sitt innehåll på gatan: böcker, kläder, strimlor av isoleringsmaterial, tegelstenar, gardiner och kastruller som hänger ut ur huskropparna i en enda röra. De påminner om inälvor i en uppsliten människokropp. Hela landet befinner sig i ett katastrofläge. Det fåtal invånare som är kvar här i Charkiv har gömt sig i underjorden, hopträngda i tunnelbanan eller i källare som gjorts om till provisoriska skyddsrum. De flesta som haft möjligheten har åkt härifrån, kvar finns framför allt äldre, personer med funktionsnedsättningar, de med psykisk ohälsa. De allra mest sårbara.

Dagtid vågar sig några upp till ytan, de kisar mot det skarpa ljuset och smyger längs gatorna, livrädda i väntan på nästa attack. En del är för rädda för att någonsin gå dit upp och har varit här nere i flera veckor utan avbrott. Precis som alltid inom Läkare Utan Gränser följer vi med människor som behöver vår hjälp och försöker bistå dem så gott vi kan. Därför är vi nu här, tillsammans med de tusentals flyktingarna, i den svårt sargade staden Charkiv, den näst största staden i Ukraina och en gång en källa till stolthet för sina invånare. Känd i hela den här delen av världen för sina vackra byggnader, parker och monument. Vi jobbar i underjorden, med mobila kliniker för människorna som lever här och vi sover här tillsammans med dem.

Läkaren Lisa Searle ser om en pojke i Charkivs tunnelbana i Ukraina.
Foto: Morten Rostrup/Läkare Utan Gränser
Läkaren Lisa Searle tar hand om en pojke i vår mobila klinik i Charkivs tunnelbanesystem.

Över sex miljoner människor befinner sig på flykt i Ukraina just nu och därför finns det ingen campingutrustning att få tag i någonstans. Så vi har brett ut yogamattor på de kalla kakelplattorna och har billiga sovsäckar av nylon, gjorda för 20 graders värme. Ibland försöker människorna på stationerna göra det lite bekvämare för oss, till exempel genom att göra i ordning ett hörn i en tunnelbanevagn, ge oss en bit skumgummi att lägga på marken, eller en extra kudde. Nätterna är kalla, folk sveper in sig i sina rockar och filtar, försöker hålla värmen.

Nu i natt när vi var klara med undersökningarna och höll på att bana oss fram längs den överfulla plattformen hörde jag en kvinna ropa efter mig. Det var en av nattens patienter och hon ville ge mig ett blankt rött äpple. Jag tog tacksamt emot det, höll hennes hand en sekund, rörd över att hon ville dela det lilla hon har med mig. Hon såg mig i ögonen och tackade mig om och om igen för att vi är här. Hon hade förlorat sitt hem under attackerna och har ingen annanstans att ta vägen. Hon lider av panikattacker och sömnrubbningar och har inte heller tillgång till sin vanliga medicin mot sitt höga blodtryck.

I natt har jag också pratat med en äldre kvinna vars lägenhet träffades och förstördes i går. Hon och hennes man var hemma, hon inne i lägenheten och han i trapphuset. De hörde den första explosionen och hann inte reagera innan deras hus också träffades. De drogs fram ur bråten av ett akutteam och genom något slags mirakel var den enda skada de hade fått en brusten trumhinna. Kvinnan var utom sig. Hon hade ingenstans att ta vägen utan precis som tusentals andra hade hon sökt sig hit till denna underjordiska tillvaro, utan möjlighet till privatliv eller att hålla sig ren.

"Han fick panikattacker"

Jag hör liknande historier hela tiden. Så många patienter kommer till oss med problem som till en början verkar ganska enkla, som påfyllning av medicin mot blodtrycket eller med en öm hals. Men så snart vi börjar tala med dem bryter de ihop, och orden fullkomligt rinner ur dem om fasorna de har genomlevt. För två nätter sedan behandlade jag en elvaårig pojke som togs hit till kliniken av sin far. Till en början klagade han på att han hade svårt att andas. När jag ställde fler frågor visade det sig att det bara hände när han var tvungen att gå upp ovan jord. Han fick panikattacker. De är skrämmande vanliga bland människorna som lever härnere, de är livrädda för att gå upp och många av dem får svåra panikattacker bara av tanken på att lämna underjorden.

Mitt bland allt lidande finns också något inspirerande och positivt: nätverken med lokala volontärer. Det är folk som bor här i staden och som har bestämt sig för att stanna kvar för att göra en insats. De ser till att få fram mat, hygienartiklar och läkemedel till människor som är fast i sina hem. De tar stora risker när de kör runt i staden och levererar sina produkter. Varje dag möter jag människor vars medkänsla och beslutsamhet att hjälpa de mest sårbara ger mig tårar i ögonen och påminner mig om att det faktiskt finns hopp, även på denna förstörda plats.

Sedan texten skrevs har projektet i tunnelbanan avslutats.