”Vi måste prata om situationen i Indien”

Föreställ dig ett sjukhus med tusen sängplatser, 28 avdelningar och akutmottagning. Det är ett provisoriskt sjukhus inhyst i ett gigantiskt tält. Att gå in där första gången var en surrealistisk upplevelse. Jag hade aldrig sett något liknande - det var som att kliva ombord på ett stort fartyg. Det är högt i tak men ventilationen är inte riktigt anpassad för Mumbai. Under morgonen är det väldigt fuktigt här i staden och det är varmt och påfrestande att arbeta i skyddskläder i sex timmar. 

Det här är andra veckan av vårt akutprojekt. Förra veckan tog vi emot mellan 200 och 250 nya patienter varje dag, och även om situationen i Mumbai fortfarande är mycket allvarlig har vi haft en bra vecka. Den här veckan mår våra patienter bättre - bättre än vi hade förväntat oss.

I dag är vår största utmaning personalomsättning. Människor kan inte arbeta i denna miljö under längre perioder utan att bli utbrända. Under den här sjukdomsvågen går det allt fortare, tre arbetsdagar och du är utbränd. Även om ditt skift bara är sex timmar långt är det covidtimmar. Det finns 28 avdelningar; varje avdelning ska ha två sjuksköterskor närvarande per skift och det finns fyra skift. Om du räknar på det förstår du - det är svårt att hitta så många sjuksköterskor.

Vi fokuserar på att rekrytera och utbilda ny personal. Många av sjuksköterskorna från hälso- och sjukvårdsmyndigheterna, som vi arbetar med, är nyutexaminerade som har kastats in i något som ingen hade förväntat sig eller kanriktigt greppa. De försöker få jobbet gjort, men de är oerfarna och vet inte hur de ska hantera sitt arbete eller sin tid. Våra sjuksköterskor från Läkare Utan Gränser stöttar dem med mentorskap och coachning vid patienternas sängar.

Covid-19 har förändrat mig som person och som läkare. Människor dör, men jag har vant mig vid det. Jag har ännu inte haft tid att reflektera över det. Jag brukade sätta patienterna i fokus. Nu är jag rädd för att bygga relationer med dem. Det gjorde jag i början, men när jag sedan kom tillbaka till nästa skift och såg deras tomma sängar högg det till i hjärtat. Tidigare skulle jag sagt deras namn eller ”min patient” men nu hänvisar jag till dem som ”patienter”. Det är så covid-19 har förändrat mig.

Vi har kommit på olika sätt att underlätta arbetet för vår personal. I det team från Läkare Utan Gränser där jag arbetar finns flera personer med starka personligheter. Det är vad jag letar efter när jag rekryterar personal till teamet. Vi uppmuntrar vår personal att tidigt prata med patienterna om sjukdomen. Så att både personalen och patienterna förstår vad som kan hända, att risken finns att man dör. Det har hjälpt mina kollegor att acceptera det som hänt med deras patienter. Inte bara för att de hade haft det samtalet, utan också för att patienten visste vad som kunde hända och på något sätt var beredd på det.

Vi måste prata högt om situationen i Indien. Det som händer nu är hemskt och om ingen pratade om det skulle det bara ske. I Indien finns det många människor som är redo rycka in där de kan och många människor som vill få medicinsk vård om de kan. Bristerna finns i infrastrukturen.

Det känns som lugnet före stormen. Det finns en rädsla för att Mumbai kan gå in i en total nedstängning. Vi arbetar övertid för att få saker och ting på plats innan något värre händer. Det vore bra om det inte blir så. Coronapandemin är ett sammanhang där jag gärna vill ha fel!