Hoppa till huvudinnehåll

”Vi rohingyer kan bli osynliga”

En flicka i flyktinglägret Cox's Bazar, Bangladesh, sitter på huk bredvid en pojke och en hög med grenar och tittar mot kameran.
Ett av lägren i Cox’s Bazar i sydöstra Bangladesh, där cirka 900 000 rohingyer trängs på en yta stor som Lund.
Foto: Mohammad Ghannam/Läkare Utan Gränser

För fyra år sedan inledde Myanmar de så kallade ”rensningsaktionerna” i delstaten Rakhine. 26-åriga Khin Maung tvingades fly till Bangladesh när hans by i Myanmar blev attackerad av armén. Nu bor han, tillsammans med 900 000 andra rohingyer, i flyktinglägret Cox’s Bazar. Det här är hans oro för framtiden.

När vi först kom fram till vårt flyktingläger - ett av många i Cox’s Bazar, Bangladesh - trodde jag att vi skulle återvända hem till Myanmar igen efter två eller tre månader. Några av våra grannar var kvar och min by var fortfarande orörd. Lägret låg nära gränsen mellan dessa två länder, och det skulle bli lätt att gå tillbaka.

Det var fyra år sedan. Mitt hus är sedan länge borta, nedbränt till aska.

Om någon sa till mig att återvända nu, skulle jag tro att de är galna - det finns ingen möjlighet. Det finns inga lagliga sätt att återvända, bara olagliga. Vi vill ha en riktig lösning, en rimlig och en rättvis, eftersom vi är medborgare i Myanmar. Vad skulle hända med vår framtid om vi gav upp våra rättigheter och bestämde oss för att återvända?

Naturligtvis menar jag inte att vi inte vill åka hem - vi vill återvända så snart som möjligt. Ingen vill vara en flykting. Ibland känner jag att jag inte är en människa. Jag känner att jag lever djupt inne i en skog med vilda djur, utan att ha något att kalla mitt eget - ingen utbildning, ingen trygghet, inte ens frihet. Men för att återvända behöver vi veta att våra rättigheter kommer respekteras och att vi är trygga i Myanmar. 

"Det finns ingenstans att vända sig om man är allvarligt sjuk"

För att denna process ska lyckas måste de bangladeshiska myndigheterna prata med oss och inkludera oss i diskussioner, såsom de involverar andra relevanta parter och länder. Ju längre vi stannar i Bangladesh, desto räddare blir jag för att frågan om rohingyer gradvis kommer att försvinna från den internationella agendan, tills vi helt enkelt blir osynliga.

Här i lägren är vår tillgång till hälso- och sjukvård mycket begränsad eftersom vårdinrättningarna mestadels bara tillhandahåller grundläggande sjukvård. Det finns ingenstans att vända sig om man är allvarligt sjuk. Samtidigt innebär fler restriktioner, som sägs bero på covid-19, att det blivit allt svårare för oss att söka andra alternativ utanför lägren. Patienter som behöver akut kirurgi eller avancerad sjukvård har ibland svårt att ta sig förbi lägrets utgångar. Det är samma sak för personer som lider av kroniska sjukdomar eller psykiska problem; ibland får de inte lämna lägren i tid och de missar sina möten eller får slut på mediciner.

Det finns få blodbanker i lägren, och bristande samordning mellan myndigheter och frivilligorganisationer leder ibland till att människor dör. Medlemmar i Rohingyska ungdomsföreningen, som jag startade för att stötta människor här, försöker donera blod när det behövs. Men det är långt ifrån tillräckligt. Nyligen fick vi en höra talas om en väldigt sjuk patient bara 20 minuter innan han gick bort. Vi kunde inte rädda honom.

"Min dröm är att en dag bli advokat"

Vi förstår naturligtvis att covid-19 medför allvarliga hälsoproblem och därför kräver vissa rörelsebegränsningar. Men det måste finnas undantag, precis som det gör för människor som bor utanför lägren. Återigen känner vi ibland att vi inte är människor som lever i värdighet. Vissa familjer i lägren hade tidigare mycket små, men viktiga, inkomster från mindre företag. De kunde kanske tjäna uppemot 300 kronor per månad, men allt det är borta nu på grund av de covid-19-relaterade restriktionerna. Dessa regler har gjort människor helt beroende av maten som humanitära organisationer delar ut, men som knappast är tillräckligt för att leva på.

Min dröm är att en dag bli advokat och försvara vår sak vid internationella domstolar. Myanmars regering använde lagen för att ta ifrån oss våra rättigheter, så vi måste slå tillbaka med hjälp av lagen. Men våra ungdomar är inte bekanta med orden i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som säger att vi alla är lika inför lagen. Vi får inte ens grundläggande utbildning i lägren för att stärka våra unga och lära oss grunderna om mänskliga rättigheter.

Om vi inte kan fortsätta vår utbildning kommer en hel generation att gå förlorad. Om vi måste stanna här i tio år, vad händer då med våra barn?

Trots dessa utmaningar hoppas jag att jag inte förlorar hoppet.

- Khin Maung, rohingyer boende i Cox’s Bazar.

***

Läkare Utan Gränser driver flera sjukhus och vårdcentraler i flyktinglägret Cox’s Bazar, Bangladesh. Våra insatser omfattar en rad aktiviteter såsom akut- och intensivvård, barn- och obstetrisk vård, sexuell och reproduktiv vård och behandling för överlevande av sexuellt våld och patienter med icke-smittsamma sjukdomar.