Vilseledande om vaccinfrågan i SVT:s Ekonomibyrån

Avsnittet Rik på vaccin i SVT:s serie Ekonomibyrån, där bland annat KI-professorn Matti Sällberg medverkade, innehöll ett antal förenklade och potentiellt vilseledande uttalanden kring forskning och utveckling av vaccin och läkemedel som fick stå oemotsagda.

I nuläget har över 39 miljoner doser vaccin mot covid-19 distribuerats i 49 höginkomstländer, medan ynka 25 doser har getts i ett låginkomstland. Världshälsoorganisationen WHO och ideella organisationer världen över har uttryckt stor oro kring den ojämlika fördelningen av covidvaccin, som till stor del beror på att höginkomstländer säkrat majoriteten av doserna genom bilaterala avtal med läkemedelsbolagen. Att fördelningsmekanismen COVAX haltar är en av flera indikationer på att det inte finns några garantier för folkhälsobehov prioriteras över betalningsförmåga i det rådande vinstdrivna medicinska systemet, ens i en pandemi. 

Mot bakgrund av den ojämlika fördelningen av covidvaccin – vilket är ett aktuellt exempel på en problematik som länge funnits kring flera andra vaccin och läkemedel – är det viktigt att inte låta mytbildning kring den vinstdrivna läkemedelsindustrin stå i vägen för kritiska granskningar av marknaden. Vi inom Läkare Utan Gränser, som i över 20 år arbetat för att öka fattigas tillgång till livsviktiga vaccin och läkemedel genom vår Accesskampanj, anser att en rad uttalanden som förekom i Ekonomibyrån behöver nyanseras:

”Att vissa blir rika på covidvaccin är ett tecken på att det fungerar”

De stora läkemedelsbolagens prismonopol och vinstjakt har varit en återkommande kontrovers under de senaste decennierna. Följderna av att ett fåtal läkemedelsbolag har monopol på livräddande läkemedel och håller priserna höga kan vara förödande. Det gjorde att miljontals människor i fattiga länder dog eftersom de inte fick tillgång till nya, effektiva hivläkemedel när epidemin härjade som värst under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet.

På grund av hivkrisen instiftades en rad internationella överenskommelser, som till exempel Dohadeklarationen från 2001 där enskilda länders rätt att importera eller tillverka generisk medicin för sjukdomar som utgör ett hot mot folkhälsan fastslogs. Det gjorde att miljontals människor med hiv i låg- och medelinkomstländer till slut fick tillgång till de nya hivläkemedlen och med det en verklig chans att överleva sjukdomen. Men det tog alldeles för många år att nå dit och alltför många hann dö under tiden.

Att framhäva enskilda läkemedelsbolags vinstmaximering som ett bevis på framgång i fallet covidvaccin är därför en historielös verklighetsbeskrivning. Att en enskild tillverkare lyckas bli rik på vaccin är i sig inget tecken på en fungerande marknad, utan snarare att bolaget har lyckats förhandla fram särskilt förmånliga avtal och privilegier i det rådande politiska klimatet. 

Det finns ett flertal framgångsrika öppna forskningssamarbeten där överkomliga läkemedelspriser har satts upp som ett kriterium på förhand, som exempelvis DNDi (Drugs For Neglected Disease Initiative). Den här typen av initiativ har visat att framgång på det kommersiella planet inte är samma sak som att en fungerande behandling gjorts tillgänglig för dem som behöver den.  

”Prisbilden reflekterar produktionskostnaderna”

Efter långa och tuffa förhandlingar antogs en resolution som kräver ökad transparens kring kostnader och vinster på läkemedelsmarknaden på WHO:s årsmöte 2019. Resolutionen lades fram av ett 20-tal länder, däribland Italien som haft stora problem med att få ihop sin hälsobudget för läkemedelsinköp, och var ett svar på svårigheterna i göra en rimlig bedömning av försäljningskostnader som motsvarar kostnaden för utveckling. 

Flera studier pekar på att en del av de siffror som industriföreträdare uppgett som den genomsnittliga kostnaden för att utveckla en medicinsk produkt varit uppblåsta, och oberoende analyser har visat betydligt lägre siffror. Dessutom är läkemedelsbolagens årsredovisningar lika mycket ett tecken på att de är framgångsrika aktörer på den finansiella marknaden, som hanterar aktier och utdelningar lika skickligt som vilken finansaktör som helst. Utöver detta har rapporter visat att de största läkemedelsbolagen inte sällan lägger lika mycket pengar – vissa till och med mer – på försäljning och marknadsföring som de lägger på forskning och utveckling.

Vad gäller covidvaccin är det ingen som riktigt vet förutom tillverkarna själva. En transparent redovisning av verkliga kostnader och vinstmarginaler i inköpsavtal är det enda sättet att bedöma det här - det gäller både för Modernas vaccin som i nuläget är det dyraste, och för AstraZenecas vaccin som har utlovats att säljas utan vinst.

”När det kommer storskalig produktion går kostnaderna ner”

Det är direkt felaktigt. Ett fåtal stora läkemedelsbolag har marknadsmonopol på de nyaste vaccinen inom de WHO-rekommenderade rutinvaccinationsprogrammen, det vill säga vaccin mot pneumokocker (som orsakar lunginflammation), rotavirus och HPV. Bolagen har hållit priserna på en nivå som ligger betydligt högre än de äldre vaccinen, trots att den verkliga utvecklingskostnaden beräknats ha täckts för längesedan. 

Bolagen bakom pneumokockvaccinet, GlaxoSmithKline (GSK) och Pfizer, har dessutom fått enorma finansiella förmåner i form av en så kallad advanced market commitment. Även om syftet var det motsatta har det lägsta globala försäljningspriset för pneumokockvaccinet under många år legat på en nivå som varit alldeles för högt för många länder, men även för den globala vaccinalliansen Gavi som sett upp till en tredjedel av sin globala budget ätas upp av det överprissatta vaccinet. Den verkliga prissänkningen kom nyligen när den indiska lågpristillverkaren Serum Institute också började sälja pneumokockvaccin, vilket är ett exempel på att det oftast är generisk konkurrens som leder till effektiva prissänkningar, inte produktionsvolymen i sig.  

”Om man inte patenterar kommer ingen vilja utveckla”

Patentsystemet har de senaste decennierna stått centralt i de allra största kontroverserna kring läkemedelsbolagens marknadsstrategier. Att läkemedelspatent i sig skulle leda till biomedicinsk innovation är en långlivad myt. Antalet förnyande substanser i olika behandlingar har stagnerat, medan antalet patentregistreringar har skjutit i höjden. 

Tillverkarna har oftast jobbat i silos – alla börsnoterade företag vill bli bäst främst för att tillfredsställa aktieägarna. För att säkerställa sina vinstintressen har man därför systematiskt utnyttjat immaterialrätten för att förlänga patent på små justeringar av befintliga produkter, något som regelbundet kritiserats av både hälsoexperter och civilsamhällesorganisationer. 

Det är fullt möjligt att ta fram läkemedel och vaccin med hjälp av öppen delning av forskningsresultat, patentdelningsmekanismer och samarbete mellan offentlig och privat sektor, som det redan nämnda exemplet med DNDi. Men det behövs konkreta åtgärder från politiskt håll för att öka den här typen av samarbeten, i stället för att skydda läkemedelsbolagens vinstjakt och upprätthålla myten om att patentsystemet är garantin för framgångsrik biomedicinsk innovation.

På Läkare Utan Gränser delar vi den djupa beundran som många känner kring den globala kraftsamling som gett oss vaccinkandidater snabbare än någonsin tidigare. Men trots att den rikaste delen av världen upprepat uttalat löften om att säkra jämlik global tillgång finns det ännu inte några som helst konkreta resultat som visar att de nya vaccinen kommer alla till gagns. Vi förväntar oss inte att alla delar vår kritiska syn på de etablerade läkemedelsjättarnas vinstmodell. Men ingen tjänar på att det sprids myter och halvsanningar kring hur det globala, djupt ojämlika, systemet för forskning och utveckling av läkemedel ser ut.  

Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare, Läkare Utan Gränser