Svetlana är från Debaltseve, en stad med 25 000 invånare i Donetskregionen i östra Ukraina. Staden ligger precis vid frontlinjen i den pågående konflikten mellan Ukrainas regeringsstyrkor och rebelltrupperna.
Trots att ett avtal slöts om eldupphör den 5 september utsätts stadens utkanter nästan dagligen för raketbeskjutning. Svetlana befinner sig på sjukhus i staden Svitlodarsk i regionen och får hjälp av en psykolog från Läkare Utan Gränser.
”Jag var i trädgården med min man när raketbeskjutningen började. Vi hade hört raketer förut, men aldrig så här nära. En slog ned nära oss och min man skadades väldigt allvarligt. Jag fick splitter i benen och i bröstkorgen.
Jag har fortfarande en liten splitterbit inkilad mellan ett par revben. Jag ringde efter ambulans, men de sa att det var för farligt och kom aldrig. Min man var brandman så jag ringde brandkåren istället. De kom efter två timmar, men det var för sent. Min man dog där på gården.
Jag har varit på sjukhuset i Svitlodarsk i två månader tillsammans med min femåriga dotter. Vi har ingen annanstans att ta vägen. Jag vågar inte återvända till Debaltseve. Vart skulle vi bege oss? De skjuter fortfarande raketer över staden och husen har inga fönster kvar. Det största problemet för mig är att jag inte har några pengar. Om jag hade det skulle jag ta oss härifrån.
Nu hör jag explosioner som inte finns. När min dotter hör en explosion frågar hon vilken typ av raket det var. Hon vet att det finns olika sorter. Är det normalt för en femåring? Jag har fortfarande inte berättat för henne att hennes pappa är död. Jag har sagt till henne att han är borta just nu för att rädda liv.
Det enda jag önskar är att allt ska vara rättvist. Men det går inte att hitta någon rättvisa här just nu.”
