Vad väcker dig? Morgonljuset, väckarklockan eller en granne som väsnas?
För lite mer än två månader sedan vaknade vår medarbetare Aisha* av att huset hon bor i skakade. Vanligtvis arbetar Aisha med att leda ett team med barnmorskor i Aleppo, Syrien. Men den 6 februari, när jordbävningen inträffade, var ingen vanlig dag. Här är hennes vittnesmål.
" Vi vaknade klockan 04.17. Husets fem våningar skakade över våra huvuden. Det tog oss några sekunder att inse vad som hände. Vi tog oss ut så fort vi kunde. Grannar från de övre våningsplanen började att kasta ner sina barn till oss, i hopp om att vi skulle fånga dem. Vi lyckades ta emot barnen.
När vi såg oss omkring blandades tårarna med blod.
– Aisha, kom tillbaka! ropade min man efter mig när jag barfota sprang i väg.
– Jag kan det här med sjukvård. Jag måste hjälpa till! svarade jag.
Jag gick längs gatorna och försäkrade mig om att inga bostäder i närheten kollapsat. Sedan vände jag tillbaka och höll om mina barn. Jag ville skydda dem. Min äldsta son var redan död, han dödades vid en granatattack i Aleppo.
Resten av natten tillbringade vi tillsammans ute i regnet – vettskrämda. Nästa dag lämnade jag ändå familjen. Sjukhusen var överbelastade och i behov av vårdpersonal.
– Stanna inte här, mamma, sa min son uppmuntrande. Åk och hjälp till!
Jag satte mig i bilen och körde till det sjukhus som var i störst behov av personal. Framme vid akutmottagningen började jag genast att jobba. Alla operationssalar användes och rummen var täckta av blod.
Under tiden höll jag kontakten med Läkare Utan Gränsers team i området. Den medicinska rådgivaren ville veta vilka mediciner och vad för slags utrustning vi behövde. Det rådde stor brist – också på kistor och liksäckar. Antalet döda var enormt. En man var i chock efter att ha förlorat sin fru, sina barn, föräldrar och andra släktingar. En efter en hittades hans familjemedlemmar i rasmassorna: hans son, far, syskon… Han miste fler än tretton närstående i jordbävningen.
Arbetet på sjukhuset avbröts av ännu ett kraftigt jordskalv. Folk sprang för livet. Skadade patienter rusade ut. Jag såg hur en kvinna – på väg att föda – hjälptes ut. Vid midnatt fick vi ett samtal om en flicka som fastnat i rasmassorna. Hennes fot måste amputeras på plats för att hon skulle kunna komma loss. Flickan grät.
– Rädda mig! bad hon. Bry er inte om min fot – ta mig bara härifrån! Det är mörkt och jag är rädd! "
*Av säkerhetsskäl skriver vi inte ut Aishas efternamn.
Barnmorska, Läkare Utan Gränser
- Människor som får en del av kroppen fastklämd under en längre tid riskerar att drabbas av så kallat krossyndrom. Blodtillförseln till kroppsdelen stryps och cellerna skadas och börjar frigöra ämnen som kan vara giftiga. När personen befrias strömmar blodet i kroppen till och ämnena kan då spridas snabbt. Detta kan leda till njursvikt, hjärtarytmi och att andra organ slutar fungera.
- Läkare Utan Gränser har färdigpackade kit med utrustning som kan var livsavgörande vid naturkatastrofer. Vårt kirurgiska kit, som ofta används efter en jordbävning, väger 800 kilo och innehåller bland annat ett uppblåsbart fältsjukhus, mediciner och steriliseringsutrustning.
- I Syrien tömde vi våra nödlager på tre dagar och donerade nästan tolv ton kirurgisk utrustning, förband och mediciner till sjukhus. Men vi såg nästan ingen hjälp utifrån.