"Alla mina kollegor bär på berättelser från kriget"

Karin Bristedt sitter på ett tåg mellan Dnipro och Lviv där hon ska ta ut några lediga dagar. Förutom att det kan vara lite svajigt internet fungerar tågen i Ukraina otroligt bra. De går alltid i tid och transporterar passagerare vitt och brett över det enorma landet. Resan till Lviv tar över 15 timmar. 

Precis som Dnipro i öst är Lviv i väst klädd i vacker höstskrud.

– Mycket här i Ukraina påminner om Sverige: floran, den kalla och friska luften, den rosa himlen, berättar Karin.

När hon inte är på ledighet jobbar Karin som HR- och ekonomiansvarig i vårt projekt i Dnipro. Det är hennes tredje uppdrag för Läkare Utan Gränser varav hennes första i ett högintensivt krig.

Flyglarm varje dag

– Flyglarmen går varje dag och när man får ett meddelande från Läkare Utan Gränsers säkerhetsansvariga måste man snabbt ta sig till ett skyddsrum, säger Karin. 

– Men konstigt nog är jag sällan rädd. Jag tror det beror på att jag verkligen litar på Läkare Utan Gränsers expertis och säkerhetstänk.

Ibland är det dessutom som om det inte pågår ett krig, förklarar Karin.

– När jag ser hur livet fortgår som vanligt glömmer jag nästan kriget. Men verkligheten hinner alltid i kapp, när flyglarmet går, eller jag plötsligt ser någon med ett amputerat ben och protes.

I Karins roll jobbar man ganska långt ifrån patienterna men nära vår personal. Karin har ansvar för 180 anställda varav alla utom fem är lokalt anställda.

– Ungefär 80 procent av min tid går åt till HR-delen av min tjänst. Resten av tiden gör jag ekonomiuppgifter som att godkänna alla inköp, förklarar Karin.

Stöd till sjukhus, mobila kliniker och ambulanser

Projektet har Dnipro som huvudbas men är utspritt över ytterligare baser nära fronten, bland annat Sumy, Slovjansk och Pavlohrad. Från baserna arbetar vi med tre ben: stöd till sjukhus, vård via mobila kliniker och en ambulansverksamhet.

Inom ambulansverksamheten har vi strax under 14 ambulanser som transporterar stabiliserade intensivvårdspatienter från sjukhus nära fronten till sjukhus i säkrare områden där det finns tillgång till specialiserad vård. Varje ambulansteam består av tre personer som jobbar i sjudagarsskift: en läkare, en sjuksköterska och en chaufför.

– Alla är extremt skickliga och sammansvetsade, säger Karin som generellt är oerhört imponerad av vår personal på plats.

– En av mina närmsta kollegor är HR-assistenten Tanya. Innan den fullskaliga invasionen i februari 2022 var hon egenföretagare och jobbade med att arrangera bröllop. Det finns ett vemod hos henne, över en tid som flytt, och ett liv som inte blev som det var utstakat.

Precis som Tanya bär alla på sina egna berättelser, berättar Karin.

– Några har flytt från ockuperade områden i öst, ibland både två och tre gånger, när fronten rört sig. Andra har familj, släkt och vänner som sårats, amputerats eller dödats. För några veckor sedan rekryterade jag en ny tolk till projektet. Hon är 67 år och förlorade nyligen sin lägenhet utanför Charkiv i en attack. Allt hon ägde förstördes. Nu är hon internflykting och tror att hon i stället för att gå i pension kommer behöva jobba resten av livet, för att ha råd att leva.

Bytte bana efter en lång karriär

Karins egen berättelse började i Älvsjö i Stockholm. Där är hon född och uppvuxen. Efter att ha utbildat sig till civilekonom följde en lång karriär inom företagssektorn.

– Jag har bland annat varit VD, så personal- och ekonomi-ansvar är naturligt för mig, säger Karin.

För några år sedan bestämde hon sig för att byta bana.

– Jag satte mig ner och funderade på vad jag ville göra under de sista åren i arbetslivet och kom fram till att jag ville göra något viktigt på riktigt. Det stod mellan två olika organisationer. Efter första samtalet klickade jag direkt med Läkare Utan Gränser, berättar Karin.

Sedan dess har hon trivts. Och efter att ha haft samma roll i sina två tidigare projekt, i Tadjikistan och Syrien, börjar hon nu bli rutinerad.

– Arbetsuppgifterna är inte så svåra. Jag trivs väldigt bra med mitt jobb här.

Men ingen arbetsdag är den andra lik och man måste hela tiden vara beredd på förändring, betonar hon.

– Att rodda detta projekt är som att hoppa mellan isflak på ett stormigt hav. Inget är fast under fötterna. Det är blixtsnabba förändringar hela tiden eftersom vi konstant måste anpassa oss till när kriget och behoven förändras.