”Alla problem härstammar från bristen på bensin”

När vi rundar en av Rio Orinoco-flodens många krökarhoppar plötsligt en stor floddelfin upp ur vattnet framför båten. Den hänger där som en silhuett mot den ljusa himlen och för ett ögonblick verkar det som om den kommer att landa rakt på mig. 

Mina tankar rusar i väg medan ögonblicket fryser fast i tiden. Under förberedelserna för vårt uppdrag i Orinoco-deltat har vi undersökt många risker: giftiga malar, dödliga skorpioner, stingrockor, elektriska ålar, giftiga ormar, anakondor, pirayor. 

Lägg till översvämmade floder med stockar, virvelströmmar och enorma bitar av flytande vegetation. För att inte tala om mänskliga faktorer som bränslebrist. 

Av någon anledning kom flygande delfiner aldrig med i riskanalysen. Nu verkar det absurt att jag, efter att ha kartlagt alla andra tänkbara hot, är på väg att krossas av ett 120 kilo tungt marint däggdjur. 

Men Juan*, som kör båten, bromsar de två kraftfulla motorerna med bråkdelen av en sekunds timing. Den lilla förändringen i hastighet gör att delfinen landar tryggt i det grå vattnet. 

"Inte idag, Flipper", säger jag och ropar till Juan "det var nära ögat". Han bara flinar. 

En skör balans mellan mänsklig existens och naturens krafter 

Juan tillhör folkgruppen Warao, urfolk som bor i Orinoco-flodens utflöde i Venezuela som kallas Delta Amacuro, en vidsträckt våtmark större än Belgien där en av världens mäktigaste floder skapar en sumpig labyrint innan vattnet når Atlanten. 

Jag är här med Läkare Utan Gränser och sätter upp ett hälsoprojekt i ett av Venezuelas mest avlägsna hörn. Efter en hektisk månad på en tillfällig bas kör vi nu våra två båtar, sjukvårdsteam och förnödenheter till samhället Nabasanuka, där vi tillsammans med lokala sjukvårdare kommer att tillbringa veckan med att ta hand om hundratals patienter. 

Som teamledare sitter jag längst fram i lastbåten som nu är packad med medicinsk utrustning och mat till teamet. Vi har flytvästar, ficklampor, mat, satellittelefoner, hängmattor, tält, vattentäta kläder för det piskande regnet och till och med en vass machete för att hugga oss fram genom undervegetationen om vi skulle bli strandsatta. Men inget mot delfiner. 

"Det visar bara att man inte kan planera för allt ...", kommenterar en person efter att jag berättat om upplevelsen. 

Så är livet i Delta Amacuro där den mänskliga existensen balanserar på en skör tråd mellan konkurrerande naturkrafter: den mäktiga Orinoco-floden, säsongsbundna översvämningar, gröna väggar av ogenomtränglig djungel och Atlantens svallande tidvatten. 

Med tanke på de naturliga riskerna i djungelns inre - och den allmänna bristen på torr mark - har waraoerna valt att bo vid flodkanterna i hus på styltor där de skapat sig en tillvaro starkt kopplad till de höga moriche-träden som växer här. 

Denna "livets palm" ger deltaborna frukt, mjöl, dryck, färgämnen, fibrer, tak och byggmaterial, och waroaerna är experter på att tillverka alla typer av redskap från fiskfällor till hängmattor och kläder. Allt från detta enda träd. 

Trots Delta Amacuro avlägsna läge längs Atlanten har waroaerna ar historiskt sett aldrig varit isolerade, utan har i årtionden kommersialiserat sina fiskekunskaper för att kunna köpa nödvändig mat och mediciner. 

Men det har kommit att förändras. Waraoerna har blivit alltmer avskurna i takt med att landets bensintillgångar har sinat. Det finns inget fiske och ingen handel, och många familjer har tvingats sälja sin sista materiella tillgång, en utombordsmotor, för att kunna köpa mat. 

Utan bränsle blir målet omöjligt 

Den nuvarande problematiken framstår tydligt under ett besök i Curiapo, en vattennära utpost vid Rio Orinoco där husen är byggda på styltor och människor rör sig i staden på rangliga träbryggor som är upphöjda över det bruna vattnet. 

"Förr hade vi en bensinstation och livliga marknader dit folk kom från hela världen för att köpa och byta", förklarar den lokala fiskaren Pedro* när vi sitter och pratar på trätrappan som leder till vattnet där barnen simmar för att komma undan hettan. 

"Nu håller det på att förvandlas till en spökstad." 

Curiapo verkar verkligen halvtomt. Det är huvudorten iAntonio Diaz, en kommun som täcker 23 000 vattenrika kvadratkilometer av Delta Amacuro och omfattar hundratals samhällen. 

Men alla förhoppningar om att Curiapo effektivt skulle kunna administrera detta vidsträckta territorium grusades snabbt när bränslet tog slut. Trots de bästa avsikter håller transportproblemen sjukvårdspersonalen bunden till detta lilla samhälle - en liten prick på kartan - och de kan inte längre resa till samhällen som kan ta timmar att nå även med den snabbaste båten.  

Var som helst i deltat kan man känna sig liten, men särskilt i Curiapo. Staden ligger på en ö nära Orinocos bredaste flod där den snabbflytande vegetationen på något sätt antyder att jorden själv har lossnat och glider österut in i den grå Atlanten där den kanske tumlar över planetens kant och ut i den oändliga rymden. 

Med detta i åtanke tar jag mig fram över de trasiga träbroarna - ett felsteg an få mig att falla i floden nedanför - medan papegojor skriker över mig och gulsvarta vävarfåglar bygger sina bon i träden vid vattnet. 

I slutet av gångvägen finns en liten armépostering där soldaterna ger oss ett varmt välkomnande. Det talas om att bränslet ska komma tillbaka till Curiapos bensinstation, men ingen vet när, hur mycket det kommer att kosta eller om någon har råd med det. 

"Alla problem härstammar från bristen på bensin", påminner Pedro mig igen. "Alla tvingas återigen använda sina curiaras**." 

Många lokalinvånare måste nu ge sig ut på veckolånga resor i sina små kanoter för att hitta mat, medicin och möjligheter. 

Det här är bara vårt första besök och vi har mycket att lära oss, men nyheten om att Läkare Utan Gränser är här har redan spridits via mun-till-mun-metoden. Personer har redan börjat anlända i kanoter från samhällen många timmar bort. 

*Namnen har ändrats för att skydda enskilda personers integritet. 

** Roddbåt, lättare och längre än en kanot.