Hoppa till huvudinnehåll

Att bygga ett fältsjukhus under lockdown

Behandlingscentret för covid-19-patienter i Khayelitsha
Behandlingscentret för covid-19-patienter i Khayelitsha
Foto: Rowan Pybus / Läkare Utan Gränser

Rifad är byggingenjör som tidigare har varit på uppdrag i Afghanistan och Irak. Nu har han precis kommit hem efter att på ett ganska okonventionellt sätt hjälpt till att bygga ett behandlingscenter för covid-19-patienter i Khayelitsha i Sydafrika. 

Vem är du?

Mitt namn är Rifad, jag är 30 år och har åkt på olika uppdrag med Läkare Utan Gränser i snart två år. I grunden är jag elektriker/byggingenjör.

Vad har du varit på för uppdrag innan?

– Mitt första uppdrag var Kunduz i Afghanistan där vi byggde ett stort sjukhus. Där var jag i sex månader och mitt andra uppdrag var i Mosul i Irak, där vi byggde en operationssal och en förlossningsavdelning. Där var jag i sju månader. Vi byggde också ett infektionssjukhus som vi donerade till irakiska myndigheter. Det stod klart i september 2019 och jag tror att det har kommit till stora nytta för människor där. 

Sydafrikabygget, berätta hur det gick till?

– Ja, Sydafrika! Jag har en kompis som jag träffade när jag arbetade i Kunduz i Afghanistan. Vi blev goda vänner och jag lovade henne att jag skulle komma på besök. När jag kom hem från Irak fick jag ett nytt uppdrag i Maiduguri i Nigeria, men uppdraget försenades lite och jag fick lite tid över. Coronautbrottet hade precis startat och folk var lite rädda att flyga, men jag hittade ett billigt flyg till Sydafrika. Jag tänkte att jag åker ner dit och njuter av solen, träffar min kompis och håller mig undan från corona. Men sen blev jag fast där. Med endast två dagars varsel bestämde sig sydafrikanska myndigheter att förbjuda alla internationella flyg. Sen blev jag fast där. Då hörde jag av mig till Läkare Utan Gränser i Sydafrika och erbjöd mina tjänster i väntan att kunna åka hem. Det var så jag började arbeta med Läkare Utan Gränser i Sydafrika.

Kul ändå!

– Jag trodde inte det skulle ta så lång tid, kanske bara tre veckor. Jag tänkte att jag har en biljett hem, frågan är bara när. Så jag väntade. Jag trodde inte de kunde stänga landet i nu snart tre månader. De har fortfarande inte öppnat upp. Så jag har fått ta ett repatrieringsflyg, en insats som koordinerats av den svenska regering och andra EU-länder, för att komma hem.

Kan du berätta om uppbyggnaden av sjukhuset, varför behövdes det? 

– Ja, Khayelitsha är ett väldigt speciellt område. Det är en förort till Kapstaden som är väldigt socioekonomiskt utsatt. I princip alla byggnader där, om man nu kan kalla det byggnader, står väldigt tätt och människor är trångbodda.  Det finns knappt några fungerande avlopp eller tillgång till rent vatten. Läkare Utan gränser har funnits där i nästan 20 år och jobbar aktivt med hiv och tuberkulos och vi insåg tidigt att coronaviruset skulle sprida sig ganska fort i Khayelitsha.  Det var bara en tidsfråga. Vårt sjukhus skulle ta hand om covid-19-patienter med svårt sjukdomsförlopp, men inte de allra allvarligaste fallen som behövde intensivvård. På så sätt kunde vårt fältsjukhus vara med och avlasta trycket på andra sjukhus.

Covidavdelningen i Khayelitsha
En avdelning på fältsjukhuset i Khayelitsha.
Foto: Rowan Pybus / Läkare Utan Gränser

Var detta uppdrag annorlunda än dina andra? 

– Inte så stor skillnad. Under mina tidigare uppdrag så arbetade jag som elansvarig eller elkonstrukör samt designade två sjukhus. Den här gången så var jag ensam och arbetade under stor tidspress. Det fanns inte riktigt någon tydlig strategi i början. Vi visste att vi skulle bygga ett sjukhus, men visste till exempel inte hur många sängar som behövdes. Jag fick jobba mycket på att försöka ta fram tekniska alternativ för att det medicinska teamet skulle kunna planera sin strategi.

Hur såg en vanlig arbetsdag ut?

– (Skratt) Det var mycket arbete. En vanlig arbetsdag vakande jag klockan sex, åker ner till Khayelitsha, vilket tar ungefär 40 minuter. Väl där så börjar jag svara på e-mail, började planera, och sen vid åtta-, niotiden så börjar jag ringa runt till olika företag och underleverantörer, jaga in folk och försöka hitta lösningar. Så ja, det var väldigt stressigt i två månader. Men det var värt det. Känslan att se sjukhuset stå där, och se den första patienten är obeskrivlig och värt all stress.

Vad var största utmaningen med att bygga?

– Det var många utmaningar. Först och främst så var landet helt avstängt. I Sydafrika var det en total 'lockdown', vilket innebar att endast matbutiker och viktig sammhällsservice fick vara öppna. Det betydde att det var svårt att få tag i personal och de rådde brist på byggmaterial eftersom i början av utbrottet förbjöd Sydafrika all import. En annan faktor var att många företag inte vill arbeta i Khayelitsha, på grund av säkerhetsskäl. 

Något annat som du känner att du vill ta upp?

– En sista sak som jag tror är viktig att säga är att det är viktigt för Läkare Utan Gränser att finnas närvarande i Khayelitsha. Vi har varit på plats där sedan 1999 och vi känner till området. Av erfarenhet vet vi att människor sällan skulle söka sig utanför Khayelitsha för att få sjukvård. Därför tycker vi att det var väldigt viktigt att etablera ett fältsjukhus på plats. Regionerna hade planer att upprätta ett stort sjukhus coronapatienter, men som låg utanför Khayelitsha. Att vi kunde finnas på plats i Khayelitsha var därför extra viktigt i kampen mot corona.