Bangui brinner. Inte hela huvudstaden så klart men det brinner alltid någonstans och på ett flertal ställen samtidigt. För att det är ett effektivt och definitivt sätt att göra sig av med saker. Avfall till exempel. Växter som stör. Bilar som är sönder. Eller hus som är i vägen. Oklart vad de står i vägen för eftersom det inte byggs något. Det brinner, och det syns och det känns. Solen gömmer sig mestadels bakom en rökridå och det regnar aska.
Annars är det lugnt i staden. C´est calme säger de som ansvarar för vår säkerhet här. Detta sägs i stort sett varje morgon på säkerhetsgenomgången innan vi skjutsas till jobbet. Lugnt, åtminstone sedan en månad tillbaka då drygt 25 personer sköts till döds samtidigt i Bangui.
Utanför huvudstaden, i de övriga delarna av Centralafrikanska republiken, skjuter man fortfarande. Olika beväpnade grupperingar med olika bokstavskombinationer som namn. Anti-Balaka mot Séléka, som numera är Ex-Séléka och har delat upp sig i FPRC, UPC och MPC. Där vissa delar har allierat sig mot vissa andra delar för att öppna upp för nya konfliktytor. Svårt att hänga med, vilka som är vilka, vilka som är mot vilka och varför de skjuter.
Kanske bara för att de kan. I sarkastiska stunder tänker jag att ett vapen kanske är som en bil. Att det finns en risk för överanvändning bara för att man äger ett.
Men det är lugnt i staden och vi kan skjutsas till jobbet, till vårt sjukhus Castor. Ett förlossningssjukhus. En ö mitt i stan. Byggt från början för att kunna ta hand om komplicerade förlossningar.
Vitus utanför Castorsjukhuset.
En bra tanke i ett land som ligger på plats två i global mödradödlighet och på plats ett gällande dödligheten bland nyfödda. Vilket är lätt att förstå eftersom drygt hälften av landets sjukvårdsinrättningar har förstörts under inbördeskriget som har härjat under nästan hela 2000-talet. Vissa har säkert också bara bränts ner. Bara för att. Och sedan ja, pågående skjutningar alltså som tvingar folk att flytta på sig jämt och ständigt för att undvika att bli skjutna.
Enligt Wikipedia är detta det land i världen där hälsan är sämst. Den förväntade livslängden för kvinnor här är den allra kortaste. Och bland kvinnor i fertil ålder är det graviditetsrelaterade komplikationer som skördar de flesta liv.
Komplicerade förlossningar alltså som skulle tas hand om på Castor. Från början. Tills det spred sig att vården här är gratis. Och att man följer Läkare Utan Gränsers standard. Numera tar sjukhuset hand om i stort sett alla Banguis förlossningar vilket innebär en patientmängd som är i samma storleksordning som på Sahlgrenskas obstetrik i Göteborg. Säg sisådär 12 000/år.
Detta för tillfället med en gynekolog och en narkosläkare.
Inte helt själva givetvis. Ett flertal lokala allmänläkare finns som sköter mycket av det basala och utför många kejsarsnitt, jätteduktiga narkossköterskor som skulle kunna lägga de flesta ryggbedövningarna även med händerna bundna bakom ryggen. Det finns barnmorskor och sköterskor som tar hand om de nyfödda som behöver tas hand om. Till detta en uppsjö av logistiker och administrativ personal som sköter allt runtomkring, gränssnittet mellan här och utanför. Gynekologen och jag tar mest hand om kritiskt sjuka patienter och komplikationer samt komplicerade operationer. Dessutom handlar mycket om utveckling och utbildning. Detta eftersom projektet på sikt ska kunna lämnas tillbaka till själva landet och till dem som bor här. När på sikt kommer bli av har jag svårt att se. För mycket som saknas gällande kompetens, resurser och basala strukturer. Släcka bränderna först, tänker jag. På sätt och vis är detta det som vi håller på med just nu.
Mycket att sysselsätta sig med alltså. Arbetstiderna varierar rätt mycket. Ibland så jobbar man 48 timmar i sträck, ibland inte alls. När det är inte alls-läge får man passa på att sova. Om man kan. Tar man till exempel Lariam kan man ibland inte. Åtminstone inte jag.
Lariam är ett medikament som skyddar mot malaria. Det kommer i form av en veckotablett som jag brukar ta på fredagar. Lätt att komma ihåg, en bra sak. TGIF, TGILariamdag. Och så får man inte malaria. Också en bra sak eftersom malaria är rätt plågsamt att ha.
Nackdelen är sömnlösheten efter intaget. Och när man sedan somnar så kommer drömmarna. Komplicerade drömmar, där man får lösa något som är olösbart för att det alltid saknas en viss del, som behöver hittas först. Och när man sedan har hittat delen är det något annat som saknas.
Jag tänker att drömmarna på något sätt speglar situationen här på Castorsjukhuset. Det kan vara mycket som saknas här med: medicin, såsom antibiotika eller lokalbedövning, sängplatser (faktiskt!), ibland vatten, medicinteknik, slangar som man behöver för att övervakningen ska fungera, slangar för att kunna ge vätska eller EKG-elektroder.
Vissa saker dyker upp av sig själva och med dem försvinner på något magiskt sätt känslan av att de någonsin saknades. Och när man sedan kommer till jobbet och uttrycker att man är glad över att valfritt föremål äntligen dök upp så finns det alltid en eller två som är stensäkra på att valfritt föremål nog har funnits hela tiden. Samt att de hade kunnat visa var, om man bara hade frågat dem. Besserwisser-fraktionen, ni vet, den som finns överallt.
Andra saker dyker inte upp och måste pysslas ihop. Slangar som saknas pysslas ihop med hjälp av andra slangar till exempel. Och om man får till det blir man glad för att det stora bor i det lilla och för att man har kunnat göra skillnad.
