Hoppa till huvudinnehåll

Barnen längs riksväg 13

Publicerad 18 juni 2015

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Riksväg 13 i Madagaskar trafikeras mest av fotgängare och oxkärror.

Riksväg 13 i Madagaskar trafikeras mest av fotgängare och oxkärror.

Riksväg 13 har inte reparerats på många år. Det är här torkan har slagit ut de två senaste skördarna och nu väntas inget mer regn innan november. 

Människor går dagligen 10-20 kilometer för en chans att sälja lite träkol, några bitar sockerrör eller kaktusfrukt. Kassavan växer inte som den ska. Den står inte många decimeter över de dammiga små åkerlapparna som omges av krokiga bladkaktusar med stora vita taggar. Majsen har torkat och står glest kvar som tallar på ett kalhygge.

I området där matbristen är som värst bor ungefär en halv miljon människor. Det är trots det i mångt och mycket ett glest bebott område. Byarna är små och ligger otillgängligt till. Riksväg 13 löper genom ett av världens alla glömda hörn. I det här fallet råkar detta hörn ligga på södra Madagaskar, men det skulle lika gärna kunna gå genom många andra fattiga områden runt om på vår jord.

Människorna här är härdade. De är vana vid kronisk undernäring. Fattigdomen är stor och levnadsförhållandena erbjuder inget till tröst. En tom mage är inget ovanligt här. Undernäringen slår hårdast mot de som har störst behov och det är alltid de minsta barnen. De växer inte som de ska. De blir försvagade och sårbara för infektioner. Eftersom vägarna är så dåliga och ligger så långt bort kostar maten här fem gånger mer än i huvudstaden Antananarivo. De senaste veckorna har de mest desperata börjat äta kaktusfrukterna för att få i sig lite socker.

Det som händer här är en inte någon naturkatastrof. Det är inte krig eller någon smittsam epidemi. Undernäring är en personlig katastrof som spelas upp om och om igen, i familj efter familj. Den långsamma dramaturgin fångar inte massmediernas intresse. Det är inte första gången ett barn på spinkiga ben följer med sin mor längs de sandiga stigarna när solen står som högst på himlen. Ett barn som inte längre orkar klia ett loppangripet, glest hårfäste med sina utmärglade armar eller som försöker lindra en maskangripen utspänd mage med att tugga en hel bit sockerrör i flera timmar. Men inte desto mindre är det varje gång en katastrof för detta barn och dess mor och far.

I rummet där jag sitter och skriver dessa första rader fylls av ljud som jag väl känner igen. Det låter som att regndroppar slår mot fönsterrutorna på sjukhuset hemma där jag arbetar. Men här faller inte regnet. Ljudet kommer från mina fingrar som slår mot tangentbordet. Jag har bestämt mig för att dessa rader och alla de kommande ska vara en röst för Madagaskars barn som inte har tillräckligt att äta och inte har röst nog att ropa så att vi andra hör.

I fokus

Athmahlägret i norra Syrien. En pojke får sin brännskada omlagd.

Syrien

Varför arbetar vi i Syrien?

  • Väpnad konflikt 
  • Flyktingar
Människor på flykt undan våld i Kongo-Kinshasa. Läkare Utan Gränser gör ofta insatser i flyktingkriser.

Flyktingar

Vi arbetar världen över för att bistå flyktingar och internflyktingar med allt från psykologisk vård till livsviktig näringsersättning.

Ett av våra räddningsteam närmar sig en flyktingbåt för att ta personerna till räddningsfartyget MY Phoenix.

Medelhavet

Tiotusentals människor flyr från våld och oroligheter i sina hemländer och beger sig iväg på en farlig resa över Medelhavet till Europa.