Beirut: "Vi klev över bilvrak"

Innan explosionen stod jag och min kusin på balkongen. Vi kunde höra flygplan och jag sa till honom ’hör du flygplanen?’ Strax efter hörde vi ett ljud och såg rök, så jag sa till honom ’titta, röken kommer från hamnen’.

Då hörde vi en hög smäll. Min fru och mina två söner, som är 17 och 15 år, var också med oss. Vi sprang för att ta skydd. Min äldre son och min fru lyckades ta sig in i huset före oss. Min yngre son och jag hann bara fram till balkongdörren när vi kastades upp i luften. Balkongfönstret krossades och vi kunde känna explosionen. Min son började ropa ’pappa jag vill inte dö, jag vill inte dö här.’ 

Jag vet inte hur, men jag lyckades få ut min familj ur huset och vi sprang. Vi klev över bilvrak för att ta oss till sjukhuset, för min son och jag själv behövde vård. Jag hade skadat min armbåge och min son skadades i låret, foten och armen.

Tack och lov överlevde vi. Men vi vet inte när vi plötsligt kan drabbas igen. Livet i Libanon är tragiskt och har alltid varit så. Allt är en tragedi. Hela systemet måste förändras. Vi vill leva våra liv i fred och kunna ge våra barn en utbildning. Vi vill ha en bättre framtid för våra barn. Vi har genomlevt krig och förstörelse. Och nu – denna explosion. 

Ett team från Läkare Utan Gränser besökte Mounir och hans familj när de knackade dörr i området. Teamet går från dörr till dörr och erbjuder stöd och ser över den drabbade befolkningens medicinska behov, med särskilt fokus på personer som lider av icke-smittsamma sjukdomar såsom diabetes och högt blodtryck. 

Vi har också satt upp tillfälliga vårdmottagningar i Mar Mikhael och Karantina, de stadsdelarna som drabbats värst i explosionen. Där behandlar vi sårskador, ger sjukvård till människor med kroniska sjukdomar och psykosocialt stöd till de som skadats i explosionen.