Bröderna Amboasary

Sedan tio minuter sitter jag i en sådan klassisk, vit Landcruiser som man associerar med humanitärt arbete. Min franska är dålig. Men de flesta här kan ändå bara prata malagassiska. Tolken kliver fram till bilen och sätter sig bredvid mig i baksätet. Det är en ung man, något år över 20. Som alla andra här är han smal som en pinne. Han har klätt sig i sina finaste kläder, en blå skjorta, grå slip-over och svarta läderskor. Han hälsar försiktigt. Jag hälsar tillbaka, en svettdroppe har redan fötts på min tinning där jag sitter i tunna khakibyxor och en t-shirt med Läkare Utan Gränsers logotype. Han har aldrig suttit i en bil förut. Jag hjälper honom med bilbältet.

Vi gör förberedande arbete för våra insatser. Vi försöker ta reda på var problemen med undernäring är som störst. Vi åker till ett sjukhus som ser lika öde ut som ett nedlagt svenskt industriområde. Här finns en läkare och en sköterska som sitter i varsitt kontor. Det finns två barn inlagda på sjukhuset. Barnen är ungefär fyra år gamla, men korta till växten och deras ansikten ser ut att tillhöra en gamla män. Det är två bröder med kwashiorkor. Kwashiorkor kallas det tillstånd som uppkommer vid riktigt svår undernäring. De här små kropparna har fått i sig så lite protein att deras blod har utarmats på det. I normala fall hjälper dessa proteiner till att hålla vätska kvar i blodbanan, men när bristen blir så här svår träder vätskan ut ur blodkärlen och ger svullnad på ben, armar, ansikte och ger upphov till den stora buken. Muskelförtviningen har gått väldigt långt och det finns inget underhudsfett kvar. Deras hår är grått och glest. De tittar på mig båda två med stora, lite gulaktiga ögon. De ser väldigt olyckliga ut, även det ett tecken på själva sjukdomstillståndet. De här två bröderna har tur som har kommit till sjukhuset. Vi är här för att se hur situationen är och hur stora behoven är. Vårt eget sjukhus står inte klart ännu, men är under uppbyggnad. Där kommer vi bara att kunna ta hand om de allra svåraste fallen av akut undernäring, såsom dessa två bröder.

Vi besöker några sjukstugor där man delar ut näringsberikad jordnötspasta till de undernärda barnen. Det är alltid många som väntar. Familjerna har ofta gått mycket långt, och sitter i sanden i skuggan av kaktusar och träd i väntan på deras tur. Behoven i regionen är oerhört stora. Det största problemet förutom tillgången på mat är att det är väldigt svårt för människor att överhuvudtaget kunna ta sig till vårdcentraler, och väl där har vårdcentralerna ofta inte mycket hjälp att erbjuda. Madagaskars regering har kallat på hjälp i denna situation. Det är tydligt att vi behövs här.