Chido

"Doktor Ann!"

Jag föll nästan till marken när Chido attackerade mig med en kram. Åh, vad jag var glad att se henne. Hon var där med en annan tjej och båda två ville bära mina väskor. Jag lät dem och motarbetade samtidigt en impuls att kontrollera mina ägodelar, eftersom jag visste att de inte skulle ta något.

"Uri kuenda here?" frågade hon. Ska du resa härifrån?

"Ehe, ndiri kuenda pashure two weeks”. Om två veckor.

"Åh, nej!"

Hon kramade mig och begravde ansiktet i min mage. Vi stod så en lång stund, och när jag slutligen försiktigt släppte henne kunde jag se att hon grät.

"Du kommer att bli bra, Chido", sa jag, hukandes så att mitt ansikte var på samma höjd som hennes.

"Bara arbeta hårt i skolan, och det kommer att bli bra. Och om någonsin finns det ett problem, kan du kontakta Alik och andra personer på kliniken".

Hon nickade och torkade tårarna med händerna.

Det var stor skillnad jämfört med första gången vi sågs. Hon erbjöd sig att bli intervjuad och bröt samman i tårar när jag frågade om situationen hemma. Mycket har hänt fram till idag.  Och det största dramat handlade om skolavgifter ....

Chido är en mycket smart unge och förra terminen var hon näst bäst i sin klass. Denna termin hade emellertid hennes mamma inte råd att låta henne gå i skolan och Chido har därför spenderat en hel del tid på kliniken.

En dag kom hon till mitt kontor och bad att få sjunga en sång. Jag var upptagen med massor av arbete, och en del av mig ville säga åt henne att jag inte har tid för sånt under kontorstid, men på något sätt kändes det viktigt att lyssna på henne. Hennes sång var lång, med flera verser, och tårar rullade nerför kinderna när hon sjöng den.

"Amai Wangu vakaenda kunababa vavo."

Det handlade om en mor som hade övergett sitt barn för en man.

"Chido, skrev du den själv?" frågade jag när hon hade slutat. Hon nickade. Jag var både imponerad och rörd samtidigt. Jag bestämde mig för att ta med henne till en av rådgivarna på kliniken. "Hon säger att hennes mamma använder många hårda ord mot henne."

Efter lite tid vi fick reda på att Chido trodde att hennes mamma inte ville att hon skulle gå i skolan, eftersom hon själv inte hade gått till mer än femte klass.

Rådgivaren skällde på henne för att hon sa något så respektlöst om sin mor och bad henne att ta med mamman till kliniken. Efter det hade vi flera möten både med mamman och Chido. Det var uppenbart att mamman var under press och kände sig skyldig för att hon höll Chido hemma.

Men hon hade varit sjuk och hade inte kunnat arbeta, och hon hade dessutom förlorat Chidos födelsebevis och utan det kunde Chido inte tillåtas på en statlig skola utan skulle vara tvungen att gå till en av de dyrare privata skolorna. Vi försökte överyga henne att hämta ut ett nytt födelsebevis, men för det hon behövde ett eget ID och det var hon tvungen att åka till byn för att hämta.

"Inga pengar."

Det var i samma veva som jag träffade Tatenda.

Det är lustigt hur lätt det är att komma i kontakt med människor. Du behöver bara möta deras blick och nicka, och i nästa ögonblick samtalar vi och delar våra livshistorier. Det var så med Tatenda. Vi satt bredvid varandra på flygplanet från Kenya till Zimbabwe och pratade nonstop under hela flygningen.

Jag gillade henne från första stund Tatenda. Hon var lång och upprätt, cirka femtio år gammal, och arbetar som sjuksköterska i Storbritannien. Där utvecklar hon vården av narkotikamissbrukare i fängelserna. En tuff kvinna, inget nonsens, men med ett varmt hjärta.

"Jag växte upp med åtta syskon. Vi var fattiga, men jag var duktig i skolan och fick ett stipendium. Nu för tiden har regeringen inte råd med det, men jag skulle vilja hitta en eller två barn i Zimbabwe att stödja för att ge dem en chans såsom jag fick då.”

Jag berättade för henne om Chido, hur begåvad och duktig hon är, och om hennes nuvarande situation. Jag kunde se att Tatenda blev rörd av historien.

"Var är detta barn?" frågade hon.

"I Epworth. Om Chido mor tillåter det, kan jag presentera dig för henne.”

Sagt och gjort, några veckor senare träffade Chido och hennes mor Tatenda, som gått med på att stödja dem både med att få födelseattest och betala skolavgifter.

"Jag vill att hon ska gå i en bra skola, en offentlig skola."

Chido var glad som en fågel och jag med. Jag skulle inte ha velat lämna Zimbabwe utan att veta att Chidos framtid säkrad.

Och det är därför Chido grät när hon hörde att jag skulle resa hem. Det gångna året har varit svårt för henne, och i allt detta hade hon kändt att jag hade funnits där för henne, att jag hade brytt mig.

Nu när jag åker härifrån kommer hon att vara på egen hand igen. Men med hjälp av Tatenda och personalen på kliniken är jag säker på att hon kommer lyckas.