Dagbok från Afghanistan

Tisdag

Det var nervöst inför avresan. Skönt att resa med italienska kollegor som varit här förut och en stencool man från Kabul som inte verkade uppröras av något. Själva resan var väldigt vacker över snöklädda berg och dalar med jordbruk.

Väl framme i Khost landade vi på en enorm internationell flygplats som bara hann vara öppen i en vecka innan maktövertagandet i höstas. Vi var det enda flygplanet.

Onsdag

Var på sjukhuset tidigt och gick igenom alla morgonrutiner med kollegorna på operation. Efter det gick jag till förlossningsavdelningen. På den mindre förlossningsavdelningen var det fem sängar intill varandra med väldigt sjuka patienter. Det var svårt att hänga med, mammor och personal överallt. Men ännu mer rörigt var det på den stora avdelningen där uppemot tolv kvinnor, de flesta med värkar, var tillsammans med anhöriga. Helt plötsligt föddes det ett barn, annars fick mammorna gå till rummet intill strax innan de skulle föda.

Efter lunch besökte jag neonatalavdelningen. Där hade de haft många barn inskrivna, men samma dag hade de skrivit ut tio barn och var nu nere på 25.

Söndag

Idag var min första dag i det riktiga schemat. Vi tog emot en patient med misstänkt havandeskapsförgiftning (eklampsi). Hon var väldigt orolig. Vi gav henne mediciner så att vi kunde undersöka henne. Sedan fick hon magnesium och blodtrycksänkare och vi tog henne till en avdelning för att kunna övervaka hennes tillstånd bättre. Hon for omkring på britsen och höll på att hamna på golvet flera gånger. Så småningom födde hon en liten flicka, alldeles för tidigt. Tack och lov mådde den lilla flickan okej.

Imorgon ska jag försöka planera inför utbildningen inom hjärt- och lungräddning. Kollade dockan som användas på utbildningen idag, den var fin.

Måndag

Patienten från igår, med den lilla flickan som föddes för tidigt, var lika sjuk idag. På förmiddagen skulle hon skickas för neurologisk bedömning och skiktröntgen. Det var en massa samtal, men så småningom blev det klart att hon skulle få åka ambulans åtföljd av min kollega till en privat klinik där det finns både skiktröntgen och neurologisk kompetens, eftersom detta inte är något som tillhandahålls på förlossningssjukhuset.

Det visade sig att kvinnan hade hjärnblödning och hjärnödem så hon remitterades hela vägen till Kabul. Det är oklart om hennes tillstånd var kopplat till graviditeten, kanske bara ett olyckligt sammanträffande även om vi vet att havandeskapsförgiftning kan leda till hjärnblödning om blodtrycket blir för högt. Resan dit tog åtta timmar inklusive motorkrångel på själva ambulansen vilket fördröjde resan på tre timmar. Kvinnan levde i alla fall vid ankomst dit. Hoppas verkligen de kan göra något för henne, hon har elva barn hemma.

Torsdag

Kvinnan med hjärnblödning dog i Kabul. Hur går det för hennes barn? Och den lilla prematura flickan hon födde? Anhöriga vet inte hur de ska klara både de större barnen och den lilla. Det är hjärtskärande att tänka på.

Fredag

Vi hade en stor trevlig middag då kollegan ringde mig från sjukhuset. Det var en kvinna med andnöd, hon var helt panikslagen. Hon hade fött en tvilling för en timma sedan och nästa låg i säte. Läkaren och jag var överens – nummer ett; barnet måste ut, och nummer två; hon måste till operation. Vi kom i väg väldigt fort och intuberade henne. Gynekologen lyckades efter en stund dra ut bäbisen vaginalt men den lilla bebisen var död.

Med hjälp av ultraljud såg jag att kvinnan hade vätska i lungorna. Men efter en stund hade vi fått upp syresättningen och hon kunde flyttas till uppvakningsrummet där vi kunde övervaka henne under natten och ge den vård som behövdes. Hon vaknade till efter midnatt. Det var skönt att se att hon inte verkade ha fått skador av den låga syresättningen.

Lördag

Det gick bra med vår patient från gårdagskvällen, i dag var hon helt vaken. Vi räddade faktiskt hennes liv genom att intubera henne omedelbart och kunna fortsätta att ventilera henne med syrgas till hon svarat på vår behandling och hämtat sig. Det visade sig att hon varit andfådd i flera månader och att hon sista månaden inte kunde sova på grund av andnöd. Hennes beskrivning tyder på att hon drabbats av en hjärtsjukdom, jag tog vår barnläkare till hjälp och ägnade en lång kväll till att undersöka henne med de metoder vi hade (ultraljud och EKG), vi såg på ultraljud att hjärtat var svagt.

Torsdag

I dag höll jag i den stora utbildningen inom hjärt- och lungräddning (HLR). Det var kul att förbereda, jag tog två handdukar och en t-shirt och vips så var HLR dockan gravid. Vi hade fyra deltagare på förmiddagen och fem på eftermiddagen. Den första gruppen barnmorskor gick verkligen i gång och komprimerade och ventilerade.

Fredag och lördag

Det blev intensiva sista dagar. Först var det en kvinna som gjort kejsarsnitt tidigare som vi misstänkte hade problem med moderkakan. Vi förberedde för blodtransfusion och operationen gick jättebra. Mot slutet kom en kollega med en mamma vars barn hade dött i magen. Hon hade låga blodvärden men blödde inte utåt. När hon sattes i en rullstol på väg till operationen svimmade hon och kräktes. Vi förberedde henne för operation. Det var moderkakan som hade lossnat. Barnet var så perfekt men navelsträngen hade en hård knut, så sorgligt.

Söndag

Dags att lämna Khost och åka den långa resan hemåt. Det var väldigt blandade känslor, som det är vid avsked när man sannolikt aldrig ses igen.  

Vad har jag gjort för Afghanistan? Förhoppningsvis som en liten del av ett system bidragit till att färre mammor dör i Afghanistan. Tänker att det är gott nog.

Men vad har Afghanistan gjort med mig? Människorna jag mött finns kvar, det mänskliga i allt, hur starka kvinnor kan vara. Rent fysiskt helt otroliga. Hur det mitt i repressionen finns plats för professionella kvinnor och män som arbetar för sina systrar och allas barn. Hur viktigt det är att aldrig förlora hoppet.

Hur oändligt lyckligt lottad jag är. Hur fint det är att ha ett yrke som kan föra mig till platser som Khost.