De små sakerna som betyder så mycket

Vi tar emellertid emot många fall av lättare sårskador, brännskador, hudinfektioner och varbölder som kräver mindre ingrepp, vilket vi kan göra här på plats. De patienterna behandlas främst av vår fantastiska undersköterska Bukar som är specialiserad på att lägga om sår. När jag först kom hit förvånades jag över hur han tvättade, desinfekterade, dränerade och sydde ihop såren med en sådan skicklighet.

En dag, när vi tittade till ett barn med ett infekterat sår, frågade jag honom:

– Hur blev du så bra på att lägga om sår, Bukar?

Han sken upp och började berätta sin historia.

– Jag har jobbat med det här i tre år nu. Det hela började när vi tog emot många brännskador och sår på Akutmottagningen där jag arbetade. Ingen av de andra sjuksköterskorna var särskilt intresserade av att ta hand om såren, så de bad mig att göra det - och jag tyckte om det. Sedan har jag lärt mig mycket av alla de olika utländska läkarna som arbetat här under min tid. Jag lär mig hela tiden något nytt från de som kommer hit, och jag frågar alltid om det finns något jag kan göra annorlunda för att bli ännu bättre. Det var så jag lärde mig hur viktigt det är att arbeta hygieniskt och med aseptisk teknik, så att det inte kommer in smuts i såret. Men jag får också mycket träning, jag lägger om nästan tusen sår varje år.

det är en lång historia Bukar

– Wow, vad imponerande! Men hur kom det sig att du började arbeta för Läkare Utan Gränser?

– Aah, det är en lång historia, säger han och ler. Du vet, jag kommer från en plats som ligger 150 kilometer från Maiduguri som heter Ngala. Så jag kom hit för att studera till sjuksköterskeassistent 2013. Efter det återvände jag hem.

Han blir allvarlig, och stannar upp för att försöka hitta rätt ord.

– Men 2014 förvärrades konflikten drastiskt. En dag kom Boko Haram till min stad och sköt på allt som rörde sig. Män, kvinnor, barn, kycklingar… allt. Alla sprang åt olika håll för att försöka undgå kulorna, men många klarade sig inte. Det var fruktansvärt! Jag kom ifrån min familj. Jag lyckades fly tillsammans med sex andra personer. Vi gick i flera dagar. Vi var hela tiden rädda att de beväpnade männen skulle hitta oss, men till slut nådde vi Maiduguri. Här fick jag bo i ett läger för internflyktingar. Det var en tuff tid.

– Oj, det visste jag inte, Bukar. Jag är hemskt ledsen. Men vad hände med din familj?

– De lyckades fly österut, över gränsen in till Tchad.  

– Är de okej? Vad gör de nu?

– Min pappa dog i Tchad. Han blev sjuk i det läger de bodde i, men min mamma och mina syskon har lyckats flytta hit. Nu har vi ett eget hus här i Maiduguri.

– Jag beklagar, Bukar… men jag är glad att du återförenats med resten av din familj. Men hur var det du började arbeta för Läkare Utan Gränser?

ingen kunde hitta mig i deras register Bukar

– Just det! En läkare som jag kände från mina studier, som arbetade på ett kolerasjukhus som Läkare Utan Gränser drev 2015, ringde mig en dag. De hade många patienter som var väldigt uttorkade som behövde vätska intravenöst, där det var svårt att sätta infarter. Han visste sedan tidigare att jag var skicklig på det, så han bad mig att komma och hjälpa dem. Jag gick dit, och fortsatte göra det varje dag, eftersom det var mycket patienter under utbrottet. Efter två månader kom sjukhuschefen och berättade för mig att de trodde att jag arbetade för hälsovårdsmyndigheten, men ingen kunde hitta mig i deras register. Jag sa att jag bara var där för att hjälpa till, och att ha något att göra, sa Bukar och log.

– Nästa dag hade jag ett möte med Läkare Utan Gränsers projektkoordinator och skrev på mitt första anställningskontrakt, och sedan dess har jag arbetat i flera olika projekt. Kort därefter började jag lägga om sår.

Jag var mållös. Jag skakade på huvudet och sedan skrattade vi tillsammans.

– Du är fantastisk, Bukar!

Just då behövde en av patienterna vår uppmärksamhet. En femårig flicka, Hafsat, hade ramlat på en metallbit och fått ett sår i pannan. Såret syddes förmodligen inte med rätt teknik eftersom hon efter några dagar kom tillbaka med en infektion. Vi tog då bort de gamla stygnen, tömde, gjorde rent såret och sydde ihop det igen. Nu var hon tillbaka för att ta bort stygnen, och hon hade till och med sminkat sig för tillfället!

Hennes pappa skrattade

När Bukar hade tagit bort stygnen kallade han på mig igen. Jag trodde att han ville att jag skulle titta till ärret, men han stack en docka i min hand. Jag tittade på honom med ett något förvirrat uttryck.

– Jag tycker att du ska ge den här till Hafsat, sa han och log.

Jag var den som gav henne lokalbedövning första gången vi gjorde rent hennes infekterade sår, och efter det såg hon inte på mig med blida ögon. Jag tittade nu till ärret och allt såg bra ut. Sedan tog jag upp dockan ur fickan. Hennes leende nådde nästan upp till öronen och ögonen glittrade. Hennes pappa skrattade. Bukar och jag tittade nöjt på varandra. Det här är de små sakerna som betyder så mycket.

Det är människor som Bukar, som kommer från lokalsamhället och arbetar i projekten från början till slut, som är ryggraden inom Läkare Utan Gränser. Utländsk personal, som jag själv, brukar komma under kortare perioder. Vi kan bidra med viss expertis, innovationer, kvalitetskontroll och vägledning, men det riktigt hårda arbetet ute i fält utförs oftast av personal som Bukar. Utan stabila och hängivna människor som honom, som bryr sig om patienterna, skulle Läkare Utan Gränser inte vara det vi är idag.

Läs hela Mårtens Larssons blogg från Nigeria.

Lyssna på vår podd "Uppdrag: Rädda liv", där Mårten Larsson berättar om sitt uppdrag i Nigeria.