Forskarlag runt om i världen arbetar febrilt för att få fram ett vaccin mot det nya coronaviruset. Men den springande punkten är inte enbart när ett preparat kommer ut på marknaden, utan hur vi säkerställer att alla får tillgång till det.
Det pågår en intensiv kapplöpning inom forskningsvärlden för att hitta vaccin, diagnostik och behandling mot det nya coronaviruset. Forskarlag inom både offentlig och privat sektor jobbar dag och natt för att hitta verktyg som ska stävja pandemin. Det finns redan fler än 100 vaccinkandidater mot coronaviruset, i olika faser av utveckling. Aldrig förr har så stora investeringar mobiliserats så snabbt för att hitta vaccin vid ett sjukdomsutbrott. Regeringar har satsat miljardbelopp i forskningsprojekt drivna av akademiska institutioner, biotech-företag och multinationella läkemedelsbolag som Johnson & Johnson och Sanofi.
"Sju miljarder människor på jorden mottagliga"
Stora summor statliga pengar har även tilldelats den internationella samarbetsorganisationen för vaccinutveckling, CEPI, som inrättades efter ebolaepidemin i Västafrika 2014. Organisationen har hittills gett stöd till åtta företag med vaccinkandidater mot coronaviruset.
– I och med att det här är ett nytt virus är samtliga sju miljarder människor på jorden mottagliga för det. Så regeringarna gör ju precis det vi bör förvänta oss av dem. Men knäckfrågan är hur man ska garantera att alla människor får tillgång till preparaten som miljardinvesteringarna förväntas leda till.
Det menar Jason Nickerson, humanitär rådgivare kring läkemedelsfrågor på Läkare Utan Gränser i Kanada.
– Det är en fråga som beslutsfattare alltid bör ställa sig, oavsett vilken sjukdom det gäller. Men i en pandemi blir det ännu tydligare hur avgörande den här frågeställningen är för att rädda liv.
Jason Nickerson, som är specialiserad inom andningsvård och just nu arbetar med coronapatienter i Ottawa, menar att ett grundläggande hinder är hur den vinstdrivna medicinska marknaden är utformad.
– Läkemedel, diagnostisk och medicinsk utrustning som exempelvis respiratorer behandlas som handelsvaror – trots att de håller människor vid liv eller förhindrar att de blir sjuka. Även om en betydande del av den medicinska forskningen finansieras av offentliga medel – det vill säga skattepengar – är det i slutändan oftast den privata läkemedelsindustrin som säljer och distribuerar preparaten. På så vis betalar man som privatperson dubbelt för de läkemedel som tas fram.
Läkemedelspatent är ofta långa – över 20 år – och under den tiden hindras andra tillverkare från att producera billigare kopior, vilket gör att företaget med patent kan hålla priserna höga och därmed påverka vilka länder som får tillgång till dem. Flera företag med lovande läkemedelskandidater mot covid-19 har redan ansökt om patent. De länder som hittills gett ekonomiskt stöd till läkemedelsföretagens forskning kring det nya coronaviruset har inte haft några formella kriterier vad gäller framtida distribuering. Det anser Jason Nickerson är fel.
– Med tanke på att vi befinner oss i en pandemi borde regeringar tvärtom utnyttja tillfället för att sätta press på bolagen så att inte bara länders betalningsförmåga ska avgöra om de har möjlighet att köpa det färdiga vaccinet.
Förändra spelreglerna för den medicinska marknaden
Den rådande vinstbaserade modellen för läkemedelsutveckling gör att vaccin och behandling för sjukdomar som framför allt drabbar fattiga inte prioriteras, något som Läkare Utan Gränsers Accesskampanj för allas rätt till livsviktig behandling kämpar för att ändra på.
– Forskare i Kanada upptäckte ett effektivt vaccin mot ebola redan i början av 2000-talet. Men vaccinet kom inte ut på marknaden förrän nästan 20 år senare, berättar Jason Nickerson.
Så varför tog det så lång tid?
– Det fanns helt enkelt inte tillräckligt finansiellt intresse för att ta det vidare, i och med att ebolautbrott historiskt skett i låginkomstländer.
Men när den stora epidemin i Västafrika bröt ut 2014 reagerade omvärlden annorlunda. När smittan spreds från land till land och utländsk sjukvårdspersonal evakuerades blev bristen på vaccin och behandling plötsligt en global angelägenhet, och ofärdiga forskningsstudier dammades av. Med tanke på att covid-19, till skillnad från sjukdomar som tuberkulos eller ormbettsförgiftning, slagit hårt mot den rikare delen av världen skulle den kunna utgöra ett tillfälle att frångå – eller ännu bättre, förändra – spelreglerna för den medicinska marknaden.
Men den utvecklingen kommer inte att ske av sig själv, säger Kate Elder, vaccinexpert på Läkare Utan Gränsers Accesskampanj.
– När den första effektiva hivbehandlingen introducerades på 90-talet kostade den 100 000 kronor per år och patient, och fanns därför i princip bara tillgänglig i höginkomstländer.
Sedan dess har priserna pressats ned med närmare 99 procent, vilket gjort att miljontals människor i låg och medelinkomstländer fått tillgång till behandling.
– Men den här utvecklingen tog tid. Det krävdes aktivism. Det krävdes att regeringar till slut använde juridiska verktyg för att frångå patentlagstiftningen.
Känner sig hoppfull
Det Kate Elder syftar på är det folkhälsoundantag som infördes av världshandelsorganisationen WTO under 2001, vilket gjorde det möjligt för länder att importera eller tillverka generisk, billigare hivmedicin med stöd av en så kallad tvångslicensiering. Även om förhoppningen är att världssamfundet lärt sig av tidigare sjukdomsutbrott, betonar Kate Elder att aktivism kommer att krävas även nu. Och hon känner sig hoppfull kring engagemanget som redan genererats.
– Sällan har frågan om tillgång till läkemedel varit så brännande aktuell för så många. Det är uppmuntrande att se mängden av påverkansinitiativ som redan lanserats; starka uttalanden från WHO och EU, öppna brev till politiska ledare, digitala upprop från civilsamhällesorganisationer och mycket mer. Den intensiva offentliga debatten ger allmänheten bättre inblick i ekonomin och politiken kring den medicinska marknaden, vilket förhoppningsvis leder till att fler ställer krav på regeringar och läkemedelsindustrin.
Det krävs en global, solidarisk kraftsamling utan dess like för att tillgången till livräddande vaccin och behandling inte ska överlämnas till marknadsmekanismer eller enskilda länders inhemska intressen. En kris av den här kalibern kan inget land hantera på egen hand. Det menar Per Olsson Fridh, statssekreterare hos biståndsminister Peter Eriksson.
– Det är klart att regeringar först och främst har ett ansvar att skydda den egna befolkningen. Men en pandemi kan man inte enbart bekämpa på hemmaplan.
Svårt att sia om principer
Att Sverige länge varit en stor biståndsgivare inom hälsoområdet ger oss nu en plats vid förhandlingsbordet, enligt Per Olsson Fridh. Och det är ett intensivt arbete som pågår i de många globala hälsonätverk som initierats i pandemins kölvatten.
– Jag tycker mig se att de första, mer protektionistiska, instinkterna hos många länder övergått i en samarbetsvilja. Om världssamfundet kan enas om jämlika principer för framtida vaccindistribution så har vi en stark förhandlingsposition gentemot de bolag som kommer att stå som ägare till framtida preparat.
Även om Per Olsson Fridh betonar att det är svårt att sia om vilka principer som kommer att vinna i slutändan, är han ändå hoppfull kring den kraftsamling som sker av aktörer som FN, EU, WHO och vaccinalliansen Gavi, och inom civilsamhället.
– Det här är inte en tid för någon att göra stora vinster på bekostnad av andras liv. Ett framtida vaccin måste bli tillgängligt för alla, oavsett vilket land du bor i eller hur mycket pengar du har på banken.
Coronakrisen har satt ljus på många orättvisor, inte minst kring hälsa och sjukvård, runt om i världen. Per Olsson Fridh hoppas att pandemin kan utgöra ett tillfälle att bygga tillbaka ett mer hållbart och jämlikt system.
– Om vi inte blir kvitt det nya coronaviruset i alla länder så kommer viruset återkomma. Antingen bekämpas viruset överallt – eller så är det inte bekämpat.
Den här artikeln publicerades i vår tidning Direkt #2, 2020.
