Den första patienten

Men allting är här är väldigt torrt. Det blåser ofta mycket och så även idag. Man skulle kunna tro att vindarna från havet bär med sig regn, men himlen är molnfri idag såsom alla andra dagar den här veckan. Enstaka dagar reser sig stackmoln på eftermiddagarna, men inget regn har fallit sedan jag kom hit.

Vi åker med vårt mobila team av läkare, sjuksköterska och lokal personal som ska ta mäta barnens överarmsomkrets, ta längd och vikt, registrera och lämna ut paket med näringsberikad jordnötspasta och läkemedel. Vi har även ett antal personer som ska arbeta ute i byarna med att informera om hälsa, hygien och undernäring. Idag åker vi till den lilla byn Maralopoty som ligger vid en svag sluttning ned mot Indiska oceanen. Hit kommer kvinnorna med sina barn en gång i veckan för att få paketen med jordnötspasta till sina mest utmärglade barn. En del går upp emot 24 kilometer den dagen på sandiga stigar för att komma hit. När vi kommer fram sitter det redan många och väntar i den lilla skugga som finns intill några buskage. Den torra vinden sveper genom de väntande. En liten flicka som på sin höjd mäter en meter lång bär omkring på sin undernärda bror som precis har inkluderats i vårt program. Hon är 13 år gammal och att hon inte är längre beror på kronisk undernäring. Hon har antagligen inte haft näring under sina första levnadsår till att växa som hon ska.

Jag sitter tillsammans med sjuksköterskan som arbetar i Maralopoty och vi undersöker de mest utmärglade barnen. Den sjunde patienten för dagen är en liten flicka som är någonstans mellan 10 och 12 månader gammal, de flesta här vet inte exakt hur gamla deras barn är. Den lilla flickan är utmärglad. Hennes överarmsomkrets är 86 millimeter, gränsen för svår akut undernäring går vid 115 millimeter. Hon väger 3,7 kilo.

Hon blev inlagd på en av de få platserna för akut undernäring på sjukhuset i Ambovombe (den närmaste större orten) för sex veckor sedan. När hon skrevs ut därifrån vägde hon 4,6 kilo och hon har nu alltså gått ned 900 gram.  Hennes mormor har dött av tuberkulos för några månader sedan. Kanske är det därför som hon inte har växt ordentligt, för att hon har smittats och kroppen för ägna så mycket energi åt att bekämpa infektionen. En tredjedel av jordens befolkning bär på tuberkulos. Och tuberkulos är vanligt här på Madagaskar. Hon har någon form av handikapp, kanske Downs syndrom.

Flickan är mycket trött, hon orkar inte skrika när jag undersöker henne. Hennes stora ögon bara tittar trött på mig när jag lägger stetoskopet på hennes bröst. Stetoskopets membran täcker hela hennes vänstra bröstkorg. Det är svårt att få bra kontakt med det raka membranet på ett bröst utan underhudsfett. Jag kan räkna alla revbenen med ögonen. Därinne tickar det lilla hjärtat på i 160 slag per minut. Det är för fort, och är ett tecken på undervätskning. Den lilla flickan har diarréer sedan tre dagar. Hennes lilla kropp har inte mycket till reserver. Jag bestämmer att hon får läggas in på vår intensivvårdsavdelning som ska öppna idag.

I ambulansen försämras hennes tillstånd. Hon blir tröttare och får feber. När hon kommer fram har hon även småprickiga utslag på bål och buk som i det här fallet får misstänkas ha med en bakterieinfektion att göra. Hon blir den första patienten på vår intensivvårdsavdelning. Här står allting redo: läkare, sjuksköterska, 20 sängar, näringsberikad mjölk, antibiotika, speciell vätskeersättning för undernärda mm.

Välkommen flicka lilla. Det är dig vi är här för.