Det heter "hiv"
Jag minns det första barnet jag tog med till en rådgivare bara för att få reda på att det är hiv-positivt. Hur han stirrade på henne med stora ögon när hon visade bilder av "soldater" (immunsystemet) och viruset.
"Inonzi HIV", sade hon och pekade på den arga gröna klumpen, som visade sina huggtänder. "Det heter HIV."
Barnet sade inte så mycket; han bara stirrade på bilderna med de stora ögonen, log generat när hon ställde frågor. Mot slutet hon bad honom att rita en bild. Han ritade en flicka, och såg till att fylla i armar och ben med många små svarta streck. Ovanför henne skrev han; Ebola. Rådgivaren skrattade.
"Inte Ebola. HIV! "Hon tog sin penna och rispade ut vad han hade skrivit.
"Kan du be honom att förklara sin bild?", Sa jag. Pojken pratade med en blyg röst, men han använde fler ord än vad jag hade väntat mig.
"Han säger att flickan är ful, som HIV. Han skrev Ebola eftersom de lärt sig om viruset i skolan, och att det är läskigt, som HIV. "
Han var en nio-årig pojke och jag var tvungen att övertyga hans mamma att ta med honom för att meddela om smittan.
"Han är för ung", sade hon. "Han kommer inte att förstå."
Jag förklarade för henne att det är bättre för barn att berätta tidigt, att det då blir mindre traumatiskt vilket hjälper dem att påbörja sin medicinering.
"Dessutom förklara rådgivaren på ett sätt som barnen förstår."
Jag blev förvånad över hur lätt det var att övertyga henne, som om hon bara väntade på att någon skulle göra det.
Nästa gång jag såg honom log han mot mig, och vi gjorde en "give me five". Det var vid ett stödgruppstillfälle för barn och han insöp allt med stora ögon. Jag var glad att se honom. Jag visste att vi hade gjort skillnad och att detta barn nu hade en bättre chans att ta hand om sig själv och sitt tillstånd nu när han visste vad han led av.
Sjuksköterskorna har gjort en undersökning över hur många barn som har underrättats om sin smitta. 98% av smittade barn i åldern 5-10 år, 57% av de mellan 11-15 och 14% av ungdomarna i åldern 16-20, visste inte att de hade HIV. Föreställ dig det! Ett barn som har tagit piller hela sitt liv, är nära vuxen ålder och kanske till och med har haft sex, utan att veta om sin smitta. Inte konstigt att så många av dem struntar i sina piller, låtsas att ta dem men i hemlighet gömmer dem under kudden.
"Vi kommer att fokusera på själva berättandet", sa jag på projektets årliga presentation kring våra planer för 2015. Det kan låta som tomma ord, men det är verkligen vad som händer. Rådgivarna har diskussioner med vårdgivare och sjuksköterskor kring just berättandet, med hopp om att kunna uppmuntra fler och fler vårdgivare att ta med sina barn till rådgivare för tillkännagivande om smittan. .
Jag är förvånad över hur bra det fungerar. Om vi lyckas informera de flesta barn om deras smitta, kommer vi att ha gjort en enorm skillnad för denna patientgrupp. Och även om Läkare Utan Gränser inte existerar i framtiden, kommer effekten fortfarande vara kvar.
