Hoppa till huvudinnehåll

”Dör barn i England?”

Publicerad 27 januari 2020
Ett stetoskåp i guld bredvid ett vanligt stetoskåp
Foto: Laurence Hoenig / Läkare Utan Gränser

Den brittiska läkaren Jennifer Hulse möts av svåra frågor när hon anpassar sig till vardagen på sjukhuset i Lankien, Sydsudan. Här delar hon med sig av sina erfarenheter av att behandla allvarligt sjuka barn under hennes första veckor på akutmottagningen och intensivvårdsavdelningen. 

”Dör barn i England?” 

Frågan kom från ett av de sydsudanesiska vårdbiträdena. Det här var min första vecka, och jag hade inte lärt mig alla namn än. 

Dör barn i England? Ja, det gör de. Men så sällan och inte så här, inte med bara mig närvarande. 

Guds vilja

Jag tog av syrgasmasken och tog ett steg tillbaka, så att mamman kunde lyfta upp sitt barn. Hon visste redan, såklart, men jag kände mig ändå tvungen att förklara. 

Det är oerhört svårt att ha det värsta tänkbara samtalet genom en tolk. Mammans ansikte avslöjade ingenting, jag visste inte om jag sa rätt saker. 

"Jag tror inte för en sekund att smärtan av att förlora ett barn är mindre för att det händer oftare. Skillnaden här är att det inte är helt oväntat."

Hemma skulle jag veta vilka de rätta orden var, hur jag försiktigt skulle känna av hur mycket eller lite information hon ville ha, hur jag skulle anpassa mitt bemötande beroende på hennes reaktion. Här hade jag ännu inte kommit underfund med det. 

”Hur kan jag skylla på dig? Det är Guds vilja.” Hennes uppgivna svar var på sätt och vis ännu mer hjärtskärande än om hon skrikit eller gråtit. Jag hade föredragit att hon skrikit åt mig. 

”Hon har inga frågor,” sa översättaren till mig. ”Det finns inget annat hon vill säga.” 

emot sakernas naturliga tillstånd

Jag undrade om det här var det första barnet kvinnan hade förlorat. 

Den medicinska situationen i Sydsudan är sämre än på de flesta platser i världen. Enligt Världshälsoorganisationen WHO löper ett barn som föds här nästan tio procents risk att dö innan det fyller fem år. Genomsnittlig förväntad livslängd är runt 50 år. 

Verkligheten bakom den här statistiken innebär att vissa händelser som skulle betraktas som en ovanlig tragedi hemma är en del av livet här. 

Alla sörjer olika, jag vill inte generalisera. Andra mammor skrek och grät. 

Jag tror inte för en sekund att smärtan av att förlora ett barn är mindre för att det händer oftare. Skillnaden här är att det inte är helt oväntat. Inte otänkbart att det kan hända, inte helt emot sakernas naturliga tillstånd. 

förhindra att själen lämnar kroppen

Det finns en lokal tro i Sydsudan att när någon dör kan man förhindra att själen lämnar kroppen genom att lägga en hand över personens ögon och mun. 

Jag visste inte det här när jag kom hit. Jag lärde mig det senare, från vårdbiträden som växt upp här och som fungerar som mina översättare och kulturella tolkar. 

Tyvärr måste jag göra precis tvärtom när jag kallas till ett väldigt sjukt barn – hålla munnen vidöppen och luta huvudet bakåt för att rensa luftvägarna och hjälpa barnet att andas.   

Det här fick en mamma att slå bort mina händer en gång innan jag insåg vad problemet var. 

Från mitt perspektiv riskerar en hand över munnen att kväva ett barn som redan har svårt att andas. Jag kan såklart inte förvänta mig att mamman ska veta det.  

Om ditt barn ligger döende framför dig och en utländsk läkare dyker upp, talar ett språk du inte förstår och sedan gör något som inte verkar rimligt, som du tror kan skada ditt barn, vad skulle du göra? Jag skulle förmodligen också slå bort läkarens händer. 

Att försöka reda ut de här olika uppfattningarna snabbt, genom en tolk, är inte lätt. 

När jag lämnade den här mamman, mitt i natten under min första nattjour på sjukhuset, kände jag mig skyldig. Inte för att jag inte kunde hjälpa hennes barn, jag hade gjort allt jag kunde under rådande omständigheter. Jag kände mig illa till mods för att jag hade lyft bort hennes händer, att jag inte hade förstått. Jag oroade mig för att hon inte ska komma tillbaka till oss nästa gång något av hennes barn blir sjuk. Jag vet att det är många som inte gör det. 

Jag jobbar på sjukhusets akutmottagning och intensivvårdsavdelning, vilket innebär att jag möter de allra sjukaste patienterna. Under min första helg miste vi två spädbarn och ett litet barn. Då nämner jag inte de vuxna. Jag insåg senare att det här var ett ovanligt dåligt resultat, inte av någon anledning, bara det vanliga flödet av liv och död på sjukhuset.

"Nästan allt kan bli vardag, vilket är både skrämmande och trösterikt. "

Inget vi gjort annorlunda kunde ha ändrat på det, och det skulle inte alltid vara så här, men de där första dagarna kändes lite som att bli sparkad i huvudet, om och om igen. 

Kompromiss

Det har nu gått en månad på mitt första uppdrag för Läkare Utan Gränser och allt har väldigt snabbt blivit vardag. Nästan allt kan bli vardag, vilket är både skrämmande och trösterikt. 

Jag har haft bra pass för att väga upp de dåliga och har sett fler liv räddade än förlorade. 

Med mycket hjälp från extremt tålmodiga lokalanställda börjar jag förstå mer, kommunicera bättre. De har sett dussintals utländska läkare komma och gå, och hjälper oss genom våra första svåra veckor. 

Nu när jag blir kallad till sjuka barn låter jag mamman stå bredvid mig med sin hand över ögonen om hon vill, för att hålla kvar själen, men jag förklarar också snabbt varför jag inte kan låta henne stänga munnen.  

Det tycks acceptabelt för det mesta. En kompromiss. 

En hälsoinformatör från Läkare Utan Gränser talar med en grupp människor i Hong Kong om hur de kan skydda sig mot det nya coronaviruset. Februari 2020.

Tillsammans mot covid-19

Virus känner inga gränser. Det gör inte vårt arbete heller. Med 50 års erfarenhet av kriser och epidemier gör vi nu allt vi kan för att bekämpa det nya coronaviruset.

Var med oss i kampen mot covid-19!
Ge en gåva