Hemma skulle jag veta vilka de rätta orden var, hur jag försiktigt skulle känna av hur mycket eller lite information hon ville ha, hur jag skulle anpassa mitt bemötande beroende på hennes reaktion. Här hade jag ännu inte kommit underfund med det.
”Hur kan jag skylla på dig? Det är Guds vilja.” Hennes uppgivna svar var på sätt och vis ännu mer hjärtskärande än om hon skrikit eller gråtit. Jag hade föredragit att hon skrikit åt mig.
”Hon har inga frågor,” sa översättaren till mig. ”Det finns inget annat hon vill säga.”
emot sakernas naturliga tillstånd
Jag undrade om det här var det första barnet kvinnan hade förlorat.
Den medicinska situationen i Sydsudan är sämre än på de flesta platser i världen. Enligt Världshälsoorganisationen WHO löper ett barn som föds här nästan tio procents risk att dö innan det fyller fem år. Genomsnittlig förväntad livslängd är runt 50 år.
Verkligheten bakom den här statistiken innebär att vissa händelser som skulle betraktas som en ovanlig tragedi hemma är en del av livet här.
Alla sörjer olika, jag vill inte generalisera. Andra mammor skrek och grät.
Jag tror inte för en sekund att smärtan av att förlora ett barn är mindre för att det händer oftare. Skillnaden här är att det inte är helt oväntat. Inte otänkbart att det kan hända, inte helt emot sakernas naturliga tillstånd.
förhindra att själen lämnar kroppen
Det finns en lokal tro i Sydsudan att när någon dör kan man förhindra att själen lämnar kroppen genom att lägga en hand över personens ögon och mun.
Jag visste inte det här när jag kom hit. Jag lärde mig det senare, från vårdbiträden som växt upp här och som fungerar som mina översättare och kulturella tolkar.
Tyvärr måste jag göra precis tvärtom när jag kallas till ett väldigt sjukt barn – hålla munnen vidöppen och luta huvudet bakåt för att rensa luftvägarna och hjälpa barnet att andas.
Det här fick en mamma att slå bort mina händer en gång innan jag insåg vad problemet var.
Från mitt perspektiv riskerar en hand över munnen att kväva ett barn som redan har svårt att andas. Jag kan såklart inte förvänta mig att mamman ska veta det.
Om ditt barn ligger döende framför dig och en utländsk läkare dyker upp, talar ett språk du inte förstår och sedan gör något som inte verkar rimligt, som du tror kan skada ditt barn, vad skulle du göra? Jag skulle förmodligen också slå bort läkarens händer.
Att försöka reda ut de här olika uppfattningarna snabbt, genom en tolk, är inte lätt.
När jag lämnade den här mamman, mitt i natten under min första nattjour på sjukhuset, kände jag mig skyldig. Inte för att jag inte kunde hjälpa hennes barn, jag hade gjort allt jag kunde under rådande omständigheter. Jag kände mig illa till mods för att jag hade lyft bort hennes händer, att jag inte hade förstått. Jag oroade mig för att hon inte ska komma tillbaka till oss nästa gång något av hennes barn blir sjuk. Jag vet att det är många som inte gör det.
Jag jobbar på sjukhusets akutmottagning och intensivvårdsavdelning, vilket innebär att jag möter de allra sjukaste patienterna. Under min första helg miste vi två spädbarn och ett litet barn. Då nämner jag inte de vuxna. Jag insåg senare att det här var ett ovanligt dåligt resultat, inte av någon anledning, bara det vanliga flödet av liv och död på sjukhuset.
