I slutet av förra året påbörjade vi en insats i Tambura, Sydsudan. Då hade 80 000 människor tvingats på flykt. En stor del av befolkningen hade brutalt dödats och det enda sjukhuset hade plundrats och förstörts. En av de som drabbades hårt är Severna Joseph.
Jag fick höra från folk i området att beväpnade män hade tagit min man och min 25-årige son. Jag gick till polisen, jag gick till säkerhetstjänsten, jag gick till och med till olika organisationer. Jag ville veta hur vi kunde hitta dem och få tillbaka dem. Men ingen kunde hjälpa mig. Jag visste att de hade dödats, men jag ville ha hem deras kroppar så att vi kunde begrava dem.
Den dagen min son och man försvann såg jag också beväpnade män i området – de brände ner hus. Jag förstod att jag var tvungen att fly, det hade blivit allt farligare att stanna, så jag tog mig hit till lägret. Bara timmar efter att jag hade flytt ringde en vän mig och berättade att min brorson hade blivit skjuten utanför mitt hus. Sex av mina familjemedlemmar dödades i konflikten, bland dem min man, min son, min bror och brorson.
Efter den händelsen tappade jag fotfästet. Jag åt inte på två veckor och jag tog inte hand om mig själv. Jag kände inte igen mig själv.
Före konflikten var livet bra. Jag jobbade som kriminalvårdare, vi hade ett bra familjeliv och ett bra socialt liv. Men när konflikten började kände jag mig maktlös – det fanns inget jag kunde göra. När jag först kom till lägret var jag så stressad att jag inte kunde tänka. Livet var svårt för mig, jag hade inga pengar och kunde inte ta hand om mig själv. Den enda familjemedlemmen jag hade hos mig var min dotter. Jag kände mig väldigt ensam, om något hände mig så fanns det ingen som kunde stötta mig.
Jag tänkte inte på att söka vård, och när jag först kom hit fanns det ändå inga sjukhus – det fanns ingenstans att ta vägen. Så småningom märkte folk omkring mig att jag inte mådde bra. Först kom en präst och pratade med mig. Han försökte få mig att hitta tillbaka till mig själv och uppmuntrade mig att ta hand om mig själv. Sedan kom ledaren för en kvinnogrupp och pratade med mig. Även hon försökte få mig att må bättre genom att ge mig psykosocialt stöd.
Till slut gick jag på stödsamtal hos Läkare Utan Gränser. Efter ett tag började jag må bättre så samtalen har varit till stor hjälp. Jag kämpar fortfarande och saker är inte perfekta, men nu börjar jag förstå vad som hände mig och för första gången på ett tag känner jag lite hopp för framtiden.
För att svara på de psykiska behoven hos befolkningen i Tambura började Läkare Utan Gränser tillhandahålla omfattande samhällsbaserad vård för psykisk ohälsa i december förra året. Teamet arbetade i och runt lägret dit människor flytt för att prata om de psykiska problemen som många människor upplever, men också för att normalisera att prata om dem och ge de som behöver stöd.
Genom att dela sina erfarenheter har människor tillsammans börjar bearbeta sina trauman och förstå vad som hände dem.
