En akutsituation på mödravårdsavdelningen

’Snälla svara, kommer jag att bli bra? Kommer min bebis att må bra?’

Kvinnan såg mig stint i ögonen när hon pratade. Förlossningen hade pågått länge nu. Runtomkring förberedde sig teamet för att snabbt ta henne till operationssalen. Här berättar hon om sina erfarenheter av att lära sig själv och andra, och av att rädda liv.

Jag arbetar som barnmorska på Läkare Utan Gränsers mödravårds- och förlossningsklinik i Jahun, norra Nigeria. Inom ramen för projektet ger vi akut vård till mödrar och nyfödda och behandlar ävenfistlar, ett tillstånd som ofta uppstår i samband med komplicerade och långvariga förlossningar.

Människor reser långt för att komma till vårt sjukhus. Vi träffar kvinnor från när och fjärran med komplikationer som sprucken livmoder, högt blodtryck eller svår anemi.

Kvinnan jag tog hand om den dagen hade rest långt för att nå oss. Förlossningen hade börjat hemma, men sedan hände inget. De hade försökt vända barnet i magen, men de hade inte tillgång till specialistsjukvård och kvinnan hade börjat blöda kraftigt. När vi undersökte henne såg vi att moderkakan var på väg att lossna som en följd av ingreppet i hemmet. Detta var en akutsituation för både barnet och mamman.

Kvinnan var närmare 40 år gammal. Alla barn är värdefulla, men det här var hennes första graviditet.

’Det har tagit lång tid för mig att bli gravid,’ sa hon till mig. ’Det här är första gången jag föder barn och jag kom hit till er eftersom det sägs att ni är de bästa. De sa att ni skulle se till att allt gick bra med bebisen. Snälla, säg om min bebis kommer att må bra?'

Trots den utdragna förlossningen var barnet fortfarande vid liv. Vi behövde agera snabbt. Men innan vi kunde påbörja något större medicinskt ingrepp behövde vi få samtycke. Ibland måste människor verkligen inse hur bråttom det är innan de går med på ett sådant ingrepp men den här familjen förstod allvaret på en gång. Hennes mamma var där, hennes moster och hennes man. Innan jag ens hann förklara för honom hur allvarligt läget var sa han: ’Jag skriver under, ge mig blanketten, vi ger vårt samtycke.’

Vi körde kvinnan till operation och försäkrade henne om att hon inte behövde oroa sig, att allt skulle gå bra. Och som tur var blev det precis så, både kvinnan och hennes bebis kom levande därifrån.

På vägen hem, efter att jag gått av mitt pass, kunde jag inte sluta tänka på henne. Jag mindes hur hon grät och frågade: ’Kommer jag att klara mig? Kommer min bebis att må bra? Är du säker på att min bebis fortfarande lever? Jag har hört historier om att ni hjälper människor. Snälla hjälp mig.’

Dagen efter gick jag direkt för att titta till henne. Både hon och bebisen mådde bra. Jag var väldigt glad och hon var förstås ännu lyckligare.

Innan jag fick en fast anställning på sjukhuset i Jahun arbetade jag här som vikarie. När jag avslutade mina korta inhopp gick jag hem och delade med mig av allt jag hade lärt mig till de lokala barnmorskorna.

Jag lärde dem vad jag hade lärt mig på sjukhuset. Jag lärde dem hur man hanterar alla akuta fall och när man ska hänvisa en patient till en annan vårdinrättning som kan ge mer avancerad sjukvård. Allt detta hade jag lärt mig här i Jahun. De uppskattade verkligen alla nya kunskaper, och det är fortfarande de som tar hand om kvinnorna ute i samhället.

Jag fick fast anställning början av 2021, och för mig var det en dröm som förverkligades. Jag har lärt mig så mycket - vad man ska göra, vad man inte ska göra, hur man gör det och när man ska göra det. Detta har verkligen gett mig en känsla av tillfredsställelse som barnmorska. Det är underbart att vara en del av en organisation där teamet arbetar tillsammans för att hjälpa patienten.

När vi kunde hjälpa den här mamman med hennes första barn, trots att situationen var så allvarlig, gjorde det verkligen intryck på mig. Hon fick mig att inse att jag har uppnått det jag verkligen vill som barnmorska.