Ett omöjligt beslut

Just nu sitter jag på sjukhuset och bevakar fyra barn. Alla har malaria, alla är svårt sjuka. På det minsta bordet längst bort ligger en tvåårig pojke som kom idag med allvarlig malaria och kramper. Han är dessutom undernärd. Många barn är undernärda här, det är inte ovanligt. Men det kan vara avgörande för barnets överlevnad.

Pojkens kramper har slutat just nu, men de tunga medicinerna vi ger riskerar att hämma andningen och kan leda till andningsuppehåll, så vi gör täta kontroller. Mitt jobb innefattar också att försöka hitta sängplatser till de svårt sjuka barnen för att göra plats för nya barn, som jag vet kommer att dyka upp inom en snar framtid.

Det är så många ljud här. Syrgasmaskinerna surrar, säkerhetsgeneratorn tickar, fläktarna gör mjuka konstanta swhosh, kranen går inte att stänga helt så ett konstant dropp, dropp, dropp slår som en puls. Sjuksköterskorna pratar med varandra på något av de lokala språken, någon utanför spelar musik från sin mobilhögtalare, farmaceuten öppnar lådor med en kartongkniv och ljudet av små medicinglasflaskor som klingar ihop lite då och då. En symfoni av gråtande barn från rummet bredvid letar sig fram till mina öron och föräldrarnas fötter som går i en ström fram och tillbaka, ut och in.

Vet du vad sjukhuset luktar? Lera, desinfektionsmedel, sanddamm och bränt skräp. Det luktar bebisbajs och infektion, det luktar getter och fiskgryta. Det luktar kräk, svett och bröstmjölk, det lukar kiss och ammoniak. Luften är tung och det finns ingenstans att fly undan den saliga blandningen av odörer.

För en timme sedan började den tvååriga pojken att krampa igen och kort därefter slutade han andas. Vi stod precis bredvid när den lilla bröstkorgen plötsligt inte lyfte sig igen. Vi var snabba med att börja ventilera, hjälpa till med andningen. Hjärtat slog fortfarande så vi behövde inte ge bröstkompressioner.

Jag misstänkte att det kanske var medicinerna som gjorde att han slutade andas. Men i och med att kramperna hade börjat igen fanns det även en risk att pojken hade fått hjärnödem, en svullnad av hjärnan. Eller så hade malarian satt sig på hjärnan. Jag försökte få tag på motgift mot antikrampmedicinen, men det är en dyr medicin och den fanns inte varken på sjukhuset eller på vårt lager. Vi hjälpte barnet att andas med en mask och en ballong där en av oss stod och tryckte in luft i hans lungor.

Under 30 minuter blåste vi in luft i lungorna och höll barnet vid liv. Hans hjärta fortsatte att slå. Vi letade efter andra orsaker till att han hade slutat andas. Var blodsockret för lågt? Var det för låg blodprocent? Barnet hade inga tecken på chock eller blodförgiftning men han behandlades ändå redan med antibiotika. Men han började inte andas igen. Så vad ska man göra?

Föräldrarna satt och betraktade oss under tiden som vi höll den lilla pojken vid liv. Jag bad sjuksköterskan att förklara på det lokala språket, då föräldrarna inte talade franska, att prognosen var extremt dålig och att deras tvååring förmodligen skulle dö. Våra riktlinjer säger att om barnet inte visar något tecken på förbättring eller om man inte har hittat en behandlingsbar orsak till andningsstoppet så slutar man ventilera och ser om barnet börjar andas av sig självt. Om inte så låter man barnet dö.

Jag trodde aldrig innan det här uppdraget att jag skulle stå i en sådan här situation att behöva ta beslutet om att stoppa en livsupprättande åtgärd, men här står jag nu och har tagit just det beslutet. Vad jag har insett under mina veckor här är att vi lever i två väldigt olika verkligheter och att det inte finns en simpel lösning eller förklaring. Det är komplext.

Jag önskar innerligt att jag hade ett svar som skulle kunna fixa allt, men det har jag inte. Jag får nog inse att den klyschiga meningen jag skrev i min ansökan till Läkare Utan Gränser – att om jag kan hjälpa ett barn så är det nog – är sanningen jag får leva med. Kanske måste jag acceptera att jag under min tid här i Tchad kunde hjälpa några få, men inte alla.

Jag har skrivit det här inlägget över tid och tvekade länge över om jag borde publicera det eller hålla det för mig själv. Mitt hopp med den här texten är att den ska visa en glimt av den värld som jag lever i just nu under mitt korta uppdrag för Läkare Utan Gränser. Men ännu viktigare: för att ge en ögonblicksbild av verkligheten på akutmottagningen för barn här på sjukhuset i Moissala och vardagen för den lokala personalen. De är de riktiga hjältarna.