Guppig färd mot nya utmaningar

Nu har det hunnit hända mycket – projektet jag arbetade för i huvudstaden stängde och jag blev förflyttad till Moissala, en liten by i södra Tchad. Här kommer jag att arbeta på barnsjukhuset under högsäsongen för malaria. Nu har jag varit här i fem dagar och det går inte att jämföra med situationen i huvudstaden, där jag endast arbetade med undernärda barn.

Turen till Moissala tog två dagar. Vi flög i två timmar i det minsta propellerplanet jag någonsin flugit i, endast tolv säten. Vi svävade över ett skiftande landskap som gick från gult, rostfärgat och sandigt till grönt levande och lerigt ju mer söderut vi kom.

Väl nere på marken igen inleddes färden till Koumbra, där vi stannade över natten. Morgonen därpå tog vi oss till Moissala, vilket var en tre timmar lång guppig tur i Läkare Utan Gränsers fyrhjulsdrivna bil igenom s-formade, leriga vägar med enorma hål fyllda med brunt vatten och gegga, kossor som blockerade vägen, bräkande får, självmordsbenägna höns, likgiltiga getter som sov mitt på vägen, grisar som vältrade sig förnöjt i leran och lekande barn som ropade och vinkade efter oss. De första 45 minuterna njöt jag av att ta in alla nya intryck, av att se små lerhusbyar med stråtak och den gröna och bördiga omgivningen. Men därefter gav sig träsmaken i rumpan till känna och efter två timmars guppande hade jag också väldigt ont i ryggen. Efter tre timmar runtkastade i baksätet var vi alla rätt möra. All ära till chauffören som lyckades navigera oss igenom hinderbanan av djur, barn, vatten och lera utan olyckor

Sjukhuset i Moissala drivs av Läkare Utan Gränser tillsammans med hälso- och sjukvårdsmyndigheterna. Vi har totalt 140 sängar för barn, samt tolv för nyfödda. Det innefattar:
 

• Ett mottagningsrum.
• Ett rum där de allra sjukaste barnen stabiliseras. De stannar här allt från några minuter till flera timmar.
• En akutavdelning med tolv sängar.
• Tre intensivvårdsavsnitt med totalt 40 sängar.
• Tre sjukvårdsavdelningar i form av tält A och B där barnen hamnar när de blir mer stabila och inte behöver lika mycket kontroller samt C där de med hudinfektioner och stora hudskador är inlagda.
• Ett center för undernärda barn med 35 sängar.

Det låter rätt bra, eller hur? Men det finns så mycket vi inte kan göra här. Vi kan inte ta en vanlig röntgen. Vi kan inte ta odlingar på samma vis som hemma i Sverige. Jag kan inte ge tillräckligt med syrgas till ett allvarligt sjukt barn som desperat behöver det utan att behöva ta syrgas från ett annat. Jag ordinerade astmamedicin till ett barn igår, men det visade sig sedan att vi inte hade någon på lager.

Mitt första barn dog i söndags, det vill säga min andra dag här i Moissala. Jag kände att hela världen borde ha stannat... men det gjorde den inte. Jag hade knappt nog tid att samla mina tankar innan jag blev ivägdragen för att titta på ett annat barn som hade försämrats akut. När jag kom tillbaka tio minuter senare så hade det döda barnet redan packats in i ett färgglatt tyg och föräldrarna hade tagit hem det och ett nytt barn låg där och kippade efter luft. Nu efter två dagar med tolvtimmarsskift har jag sett fler barn som har gått bort och börjar så smått inse den svåra sanningen att det är vardag här. Jag förstår fortfarande inte hur det kan få vara så.

Jag kanske kopplar bort mig själv som en försvarsmekanism, för jag har fortfarande inte reagerat. Jag var arg och irriterad hela förmiddagen idag för att det kändes som att ingenting blev rätt. På flera barn missades det att ta längd vid ankomst och de blev därför inte diagnostiserade med allvarlig undernäring även om de skulle det. Det ligger oftast fler än ett barn per säng, ibland till och med tre barn i en säng. Men jag ser ju att alla arbetar hårt. Min uppfattning är att det är en fråga om personalbrist. Det är för många svårt sjuka barn i relation till antalet anställda och vårdplatser. Jag hoppas bara att jag lyckas hjälpa någon i det här kaoset och att jag inte kommer göra någon skada i processen.