Behoven i Ukraina skiftar lika snabbt som de ryska pansarvagnarna rullar vidare. Läkare Utan Gränser försöker hela tiden anpassa insatsen efter behoven, oavsett om det handlar om att förbereda sjukhusen på att ta emot krigsskadade eller att bistå sårbara grupper som inte haft möjlighet att fly.
Behoven i Ukraina är enorma. Hela städer håller på att förstöras, sjukvårdsinrättningar attackeras och människor söker skydd där de kan, i tunnelbanan, källare, på landsbygden eller var som helst där de hoppas undkomma de urskillningslösa attackerna. En av Läkare Utan Gränsers psykologer, på plats i Kiev, träffade en ung mamma som tagit med sig sin femåriga dotter och låst in sig i bilen. I tre dygn satt de där, i kylan, paralyserade av rädsla, innan hon övervann paniken och sökte skydd i tunnelbanan. Det är inte minst de här människorna som Läkare Utan Gränser försöker bistå. De som blivit kvar. De mest sårbara. Ju längre tid kriget pågår, desto större blir också behoven av psykologiskt stöd, inte minst bland barn med traumatiska upplevelser.
Behov av läkemedel
– Mitt första intryck när jag kom till Kiev var av en exodus. Det var i mars och långa rader av överfulla bilar var på väg därifrån, berättar läkaren Natalie Roberts.
– Sedan insåg jag att det här var de lyckligt lottade. Även i områden som ockuperats av ryska styrkor, som Irpin och Butja, fanns det människor kvar. Gamla och sköra personer som lever ensamma, eller personer med funktionsnedsättning som inte kunnat fly. Hela världen fick en chock av bilderna på döda kroppar i Butja. Men vi måste fokusera på de som överlevde, många av dem har inte fått någon hjälp alls sedan kriget började.
Medan kriget böljar fram och tillbaka har Läkare Utan Gränser försökt följa med. Hela tiden i tät kontakt med den ukrainska hälso- och sjukvården för att kunna anpassa insatserna efter behoven. Det började med samtal från läkare vid fronten som efterlyste läkemedel och sjukvårdsmaterial för krigskirurgi.
Mobila kliniker
Snart började även andra förråd att sina, samtidigt som sjukvården i landet ställde om och fokuserade på att ta hand om krigsskador. På senare tid har vi därför även donerat läkemedel mot sjukdomar som astma, högt blodtryck, hiv och tuberkulos. I Kiev har vi också startat mobila kliniker för kroniska sjukdomar och upprättat en telefonlinje dit personer med kroniska sjukdomar, framför allt äldre, kan ringa för att få sina läkemedel hemkörda.
Det har även funnits ett enormt behov av att förbereda sjukhus i lugnare delar av landet på en mer akut krigssituation. För hur välutbildad personalen än är – att plötsligt behöva ta emot många människor med livshotande skador på en och samma gång är ingenting som hälso- och sjukvården har någon erfarenhet av. Det berättar Kariantti Kallio, narkosläkare från Finland som vid flera tillfällen jobbat för Läkare Utan Gränser i konfliktområden.
Utbildning i krigskirurgi
– Det är på samma sätt i Sverige och Finland. Alla sjukhus ska ha en plan för masskadesituationer men ärligt talat tror jag inte att särskilt många vet vad de skulle göra om de plötsligt fick in 60 svårt skadade personer samtidigt. Inte heller är det så självklart att man kan operera personer med krigsskador eftersom det skiljer sig åt från andra slags kirurgiska ingrepp.
I april tillbringade han fyra veckor i Ukraina, först i Zjytomyr i nordväst, sedan i Donetsk-regionen i öst. Det var områden där säkerhetsläget var under kontroll, men där sjukhusen ville förbereda sig inför en situation med aktiva strider. Kariantti Kallios uppgift var att hjälpa sjukhusen att ta fram planer för masskadesituationer och även göra en analys av förutsättningarna för att operera krigsskadade.
– Behoven skiljde sig åt mellan sjukhusen men generellt fanns ett stort behov av utbildning inom krigskirurgi. Vi tittade också på logistiska förutsättningar, till exempel att operationssalarna inte skulle ligga på tredje våningen utan så nära markplan som möjligt, för att göra det lättare att sätta sig i säkerhet vid attacker från luften. Vi gick igenom hur man ska prioritera när det kommer många patienter samtidigt och vilka behov av medicinsk utrustning de hade. Vad de däremot inte hade behov av, åtminstone inte ännu, var personal.
– Väldigt många har valt att stanna kvar och fortsätta jobba. Även om de förstås var oroliga fanns det en stark känsla av att de inte tänkte ge upp, att de ville vara med och rädda sina medmänniskor. Så även om kriget är fruktansvärt var det hoppingivande att se.
Evakuerat skadade med tåg
Det här var alltså i lugnare områden i Ukraina. På många platser där kriget rasar för fullt är det nästan omöjligt att utföra mer avancerad vård. En sådan plats är Mariupol. Inte heller Läkare Utan Gränser fick tillstånd att ta sig in i staden medan den var under belägring. För att ändå kunna bistå sjukvården, både i Mariupol och på andra platser dit hjälpen inte nått fram, har vi genomfört medicinska evakueringar med hjälp av tåg. Järnvägen i Ukraina har fungerat under hela kriget och genom att bygga om några tågvagnar har vi kunnat transportera svårt skadade, men stabila, patienter från krigsskådeplatser till lugnare områden längre västerut, berättar Jean-Clément Cabrol som ansvarar för tågprojektet.
– Tack vare det här medicinska tåget har vi kunnat evakuera patienter från sjukhus vid fronten till sjukhus i Lviv. Ombord har vi narkosläkare, återupplivningsläkare, barnläkare och sjuksköterskor. Flera av patienterna på det första tåget kom från Mariupol. De hade skadats i bombdåd när de försökt lämna staden genom de så kallade humanitära korridorerna.
Den här artikeln publicerades i vår tidning Direkt, nummer 2, 2022.
