"Jag brinner. Min hud brinner "

”Jag minns bilden av ett myller av kvinnor som befinner sig ombord på vår båt. De skrek i ångest och kollapsade på däck. Jag försökte ta reda vad som var fel då någon skrek ’Jag brinner. Min hud brinner’. Stanken av bränsle genomsyrade allt och jag vet från tidigare räddningsaktioner att det handlar om en kombination av saltvatten och motorolja som gör att huden lossnar från deras kropp. Vi såg snabbt till att duscha av dem som luktade bränsle. Då fick jag via radion veta att två kvinnor som hamnat under vattnet förts ombord. De var inte vid medvetande. Kamma, den andra sjuksköterskan, och jag började hjärt-lungräddning. Deras syrenivåer var farligt låga och tillståndet var allvarligt. Den ena kvinnan var gravid i femte månaden gissade jag.

Då kom vår läkare, Pierre, bärandes på en liten pojke som stinker bränsle. Hans bål var täckt av brännskador. Han berättade att han är fyra år gammal. Han skakade okontrollerat. Jag svepte in den skakande pojken i en filt och försökte hitta en ven att sätta en droppnål i. Jag såg skräck i ögonen. Jag kramade honom så hårt som jag vågade och såg till att hålla ögonkontakt. Jag sa till honom att han kommer att bli bra, att han är i säkerhet och att vi kommer att ge honom en nallebjörn och choklad när han mår bättre. Jag frågade honom om han förstod mig och han nickade och långsamt slutade han att skaka.

Möjligheten att göra en medicinsk evakuering är åtminstone fyra timmar bort. Men läget för pojken och våra två andra patienter är allvarligt och vi är oroliga att endast två kommer att överleva tills dess.

Iris

Jag minns även Iris. En kvinna jag aldrig någonsin kommer att glömma. Hon skrek ut ’Mina två barn är döda. Vart tog de vägen, de är inte här. Mina barn är döda och jag är helt ensam. Jag har ingen. Mina två barn är döda.’

När Iris kom ombord på Dignity I hade hon, liksom alla andra, panik. Men hennes oro gällde inte henne själv - hon kunde inte hitta sina barn. Jag förklarade att det inte är ovanligt att familjer splittras i en räddningsaktion och att vi skulle försöka hitta dem. Men efter en stund kunde vi konstatera att barnen inte fanns ombord. Varken på vår båt eller de andra fartygen i området. Det fanns vittnen som hade sett två barn falla i vattnet när Iris hade hjälpt en annan kvinnas barn upp ur vattnet. Jag ser rädslan och misstron i hennes ögon när vi berättar. Hon har förlorat sina två älskade barn, fyra och fem år gamla.

Jag är tacksam för att Iris åtminstone var omgiven av kärlek.

Hon tillbringade de närmaste tiden i en dimma, omväxlande snyftande, stönande, och stirrande ut i tomheten. På platsen där kvinnorna samlats grät alla tysta tillsammans ​​och jag är tacksam för att Iris åtminstone var omgiven av kärlek.

Liksäcken

Slutligen minns jag den vita liksäcken som bars av vår båt när vi kommit till Italien. Jag kunde urskilja bulan på magen hos den gravida kvinna som låg i säcken och jag minns hennes ansikte och röst tydligt. Den unga kvinnan som föll ur gummibåten och som inte kunde simma. Hon kämpade för att överleva och vi kämpade för att rädda henne i vårt lilla sjukhus, men vi lyckades inte.

I land tittade jag upp, solen gick ner och jag tog instinktivt en bild. Jag insåg inte hur vackert det var tills jag såg bilden på skärmen och jag tänkte för mig själv: 

’Hur kan världen vara så vacker och samtidigt så hemsk?’”

– Courtney Bercan, sjuksköterska som arbetade ombord på fartyget Dignity I.