"Jag heter Mahmoud och är tio år gammal"

”Jag heter Mahmoud och är tio år gammal.

Mina föräldrar är ofta arga på mig eftersom jag kissar i sängen. Inte varje natt. Men de flesta. Jag vet inte varför jag gör det. Det bara händer. Jag är ofta rädd och jag drömmer mycket, och när jag vaknar är sängen blöt.

Första gången det hände var efter att jag sett något mycket hemskt. Det var för länge sedan. Kanske fyra eller fem år sedan.

Jag bodde i en liten by, inte långt härifrån. Det var en bra plats att bo på. Jag lekte med mina vänner hos vår granne. Han hade en liten gård med får där vi lekte kurragömma. En av soldaterna... han sköt min granne, som dog. Jag blev jätterädd och sprang hem.

Sedan kom soldaterna och tog min pappa. Och vi var alla mycket rädda.

När min pappa kom tillbaka såg han inte likadan ut, soldaterna hade slagit honom. Vi packade snabbt våra saker och gav oss av.

Men där vi bor nu är inte lika bra som hemma. Det är mycket mindre och jag måste sova med alla mina fem syskon i ett rum.

Ibland ger våra grannar oss mat och leksaker. De är väldigt snälla. Men det finns andra grannar som inte är lika snälla. De säger att vi inte hör hemma här.

I skolan är det ofta bråk mellan barnen härifrån och de nya barnen. Nu får barnen härifrån gå till skolan på morgonen och de nya barnen på eftermiddagen och på lördagar. Det är inte lika mycket problem i skolan längre. Men på eftermiddagen är lärarna trötta.

Och efter skolan, när jag är på väg hem, slår en del barn från trakten mig. När jag berättar det för min pappa blir han arg. Och ibland slår han mig eftersom han vill att jag ska försvara mig. Jag berättar inte längre för honom när de andra barnen slår mig.

Ibland när jag är arg slår jag min yngre syster. Ibland utan anledning.

Jag är rädd för att somna på grund av mina drömmar. Jag ser soldaten och grannen. Och ibland, i min dröm, skjuter soldaten på mig. Då vaknar jag.

Men jag måste vara tyst. För när jag gråter vaknar min pappa och då håller han min hand över spisen så jag bränner mig. Han vill att jag ska vara tyst.

Ibland bygger jag och mina vänner ett mål av stenar på gatan när vi spelar fotboll. Jag är snabbast. Och jag gör en hel del mål. Jag älskar fotboll. Då jag glömmer jag bort var jag är. Och jag glömmer vad jag har sett.”

– Berättat för Raimund Alber, psykolog som arbetar på vår vårdcentral i Turra, Jordanien.

Att uppleva krig i unga år kan ha stor påverkan på livet. Raimund Alber berättar att Mahmoud idag, tack vare att han fick hjälp, mår mycket bättre och sällan har mardrömmar. Han är mindre aggressiv, eftersom han har lärt sig att hantera sin ångest och frustration. Och Mahmoud berättar, mycket stolt, att fotbollen är roligare eftersom nu spelar han med sina vänner snarare än mot dem. Ibland får också hans lillasyster vara med och spela.

Mahmoud har haft tur. Hans föräldrar övervann sin rädsla för att stigmatiseras när de bad om psykiatrisk vård. De är öppna och tar emot vår hjälp.

För oss är detta en stor men ändå en liten framgång. Det finns många fler barn och familjer där ute som väntar på att vi ska hitta dem.

Läs mer om vårt arbete med psykisk ohälsa och hur vi arbetar i Jordanien.