"Jag känner dem, de panikslagna människorna på bilderna"
Tidig morgon den 3 oktober, förra året, attackerades vårt sjukhus i Kunduz, norra Afghanistan i ett amerikanskt bombanfall. 42 människor dödades. Jenny Gustavsson är sjuksköterska och arbetade där före attacken.
"När jag såg bilderna på den brinnande byggnaden tänkte jag: det är ju mitt sjukhus! Jag ser den sönderbombade intensivvårdsavdelningen, akuten som står i lågor. Jag ser hur personalen tar hand om sina skadade kolleger i rummet där vi hade morgonmöten varje dag. Jag känner dem, de panikslagna människorna på bilderna.
Vårt sjukhus i Kunduz var den enda platsen i hela regionen där människorna fick traumavård. När jag jobbade där som sjuksköterska tog vi hand om Noor, en 23-årig kille med en svår skottskada. Han hade ett brutet lårben men också svåra skador i magen. Han hade opererats sju gånger. Hela hans buk var ett stort öppet sår, han var väldigt undernärd och hade svåra liggsår på rygg och skinkor. Hans lårbensfraktur läkte inte på grund av en multiresistent bakterie – vår antibiotika bet inte på infektionen.
Han hade också en stomi som var väldigt svårbandagerad, men det var möjligt på sjukhuset. Jag lade dagligen om den och lärde mina afghanska kolleger som inte hade lika stor vana av det. När vi till slut fått antibiotika från Kabul blev han så småningom bättre och såren började läka.
Min sista dag på sjukhuset lade jag om honom en sista gång. Då steg har upp ur sängen och vi gick ut tillsammans och tog ett kort utanför vårdavdelningen. Det var ett väldigt fint ögonblick. Även om jag visste att han skulle behöva vara kvar och vårdas så var han ändå så mycket bättre.
Sjukhus ska vara respekterade. Tidigare har du alltid vetat att när du jobbar för Läkare Utan Gränser så respekterar alla parter ditt arbete. Det är en förutsättning för att kunna jobba för de allra mest utsatta människorna i världen. Men det känns inte som en självklarhet längre.”
– Jenny Gustafsson, sjuksköterska på vårt sjukhus i Kunduz mellan september 2013 och mars 2014.
