Hoppa till huvudinnehåll

Jag, Leila och Sydsudan

"Så du ska åka till Sydsudan?" sa en pensionerad kirurg som satt bredvid mig på flyget till Nairobi. "Men det kan vara farligt!", fortsatte han. Han skulle jobba några veckor i Kenya med sina kollegor. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag sa bara ja. Där satt jag ändå på planet och kände lite oro över hur kommande 6 månader skulle gå. Sen tog jag på hörlurarna och började titta på en film. Det skulle lösa sig på nåt sätt.

Nu jobbar jag som sjuksköterska på Läkare Utan Gränsers sjukhus som heter Gentil. Det ligger i Maban county i Sydsudan nära gränserna till Etiopien och Sudan. Vi har barnavdelning där vi tar hand om barn med olika medicinska besvär, undernärda barn och förtidigt födda barn. Vi har också förlossningsavdelning och akutmottagning som har öppet dygnet runt. Just nu har vi även isoleringsavdelning där vi behandlar barn med mässling för att förhindra smittspridning. Hemma i Sverige jobbar jag på intensivvårdsavdelning och tar hand om 2-3 patienter under ett pass. Här i Sydsudan arbetar jag som chef över alla sjuksköterskor, undersköterskor och tolkar och har fler än 20 patienter på avdelningen varje dag och så tillkommer de som passerar vår akutmottagning. Förra veckan tog vi hand om 93 barn under 5 år och 144 vuxna på vår akutmottagning. Regnsäsongen är över och malaria är inte längre den vanligaste diagnosen, luftvägsinfektioner har tagit över första platsen.

De flesta av våra patienter kommer från flyktingläger som ligger bredvid vårt sjukhus. De är flyktingar från Blue Nile området i Sudan och många av dem har bott här i Sydsudan ett par år redan. Vi har också lokala patienter, som är från Maban ursprungligen och pratar maban språket. De flesta av flyktingarna pratar ingassana och de flesta människor som bor här kan även lite arabiska. Våra lokala medarbetare, sjuksköterskor, undersköterskor etc pratar bra engelska. Många av dem kommer också från Blue Nile och de kan då tolka till mig och andra utlänningar som inte pratar något av dessa språk.

På bilden håller jag i Leila, ett för tidigt fött barn som vårdades i sjukhuset. Många barn föds för tidigt här. Kvinnorna är unga när de gifter sig och de har många barn med lite tid mellan graviditeter. Kvinnorna också arbetar hårt, bär vatten, lagar mat, tvättar och så vidare. Vi har behandlat många kvinnor som har fött barn för tidigt efter våld i nära relationer.

Leilas historia är en solglimt i vardagen här. Hennes födelsevikt var 1000 gram. Vi tog hand om henne i två månader. Vi har inga respiratorer eller CPAP:er som ofta behövs för att stödja andningen av för tidigt födda barn i sjukhuset. Det viktigaste behandling för Leila var kangaroo care. Det innebar att hennes mamma höll henne innanför sin tröja hud mot hud och kunde då värma upp henne eftersom för tidigt födda barn brukar ha svårt att hålla värmen själv. Mamman kunde också stimulera henne om hon hade andningspauser. Leila fick bröstmjölk först via en sond som gick via näsan till hennes mage och sen matades hon med en spruta direkt i munnen. Vi kontrollerade hennes vikt varje dag och höll koll på hennes blodsocker. Nu kan hon amma bra och håller sig varm och har bra blodsocker dygnet runt. Så hon har blivit tillräckligt stor att klara sig hemma med sin mamma och sina syskon. Hon är mammans trettonde barn. Jag hoppas träffa henne igen om ett par månader när hon har blivit ännu större.

Nu måste jag gå och lägga mig. Jag börjar jobba vid 08.00 med att rapportera om nattpasset. God natt.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Genom att prenumerera på detta nyhetsbrev godkänner du Läkare Utan Gränsers integritetspolicy.

 

Bekräfta att du är en mänsklig besökare