Jag önskar att jag kunde skriva en lycklig avslutning
Mitt uppdrag slutar snart, och om ett par dagar börjar jag den långa resan hemifrån, först till Sana'a och sedan Djibouti och därifrån till Paris och så småningom hem till Helsingfors.
Jag vet att jag bara har varit fyra veckor i Jemen, men trots det känns Finland som ett avlägset minne som jag ibland läser om på sociala medier och det här är den verklighet jag lever i nu.
Så det skulle vara en underdrift att säga att en del av mig inte vill åka hem. Lyckligtvis lämnar jag sjukhuset, operationssalen och intensivvårdsavdelningen i mycket goda händer, med både internationell och nationell personal.
Jag önskar att jag kunde skriva en lycklig avslutning och berätta för dig att alla patienterna återhämtade sig, men det skulle vara att ljuga. Flera av dem gjorde det och vi kunde skriva ut dem och skicka dem hem dem till sina familjer. Men några kommer att behöva vara kvar på avdelningarna en lång tid framöver, till exempel den tvååriga flickan som sköts i buken. Hon var fortfarande väldigt svag och i dåligt skick. Efter alla behandlingar vi kunde ge henne var hon fortfarande undernärd och led av en sekundär infektion. Vi försöker se om möjligheten finns att hänvisa henne till ett sjukhus i Sana'a där hon kan få hjälp att återhämta sig. Och kanske om ett par månader kommer kirurgerna att kunna ansluta tarmarna om hon övervinner infektionen. Kanske.
Troligtvis kommer epidemin fortsätta under en längre tid
Koleraepidemin visar inte några tecken på att lugna ner sig heller. Tvärtom. Hitills har Läkare Utan Gränser behandlat 12 000 människor i Amran distriktet. Lyckligtvis fungerar skolan nu som ett kolerabehandlingscenter. Jag kan förundras över hur teamet ansträngt sig i att organisera allt och behandla patienterna. Troligtvis kommer epidemin fortsätta under en längre tid, kanske flera månader.
Men det är inte bara patienter som kommer att uppta mina tanker efter min avresa. Det är också mina kollegor och alla andra människor här i Khamir som jag aldrig kommer att glömma. Människor precis som dig och mig i Sverige och i Finland. De vanliga människorna som fortsätter med sina liv trots krig och osäkerhet. Människor som inte bara tar hand om sig själva utan också om andra. De människor som fortfarande vänligt bjuder in dig att dela en måltid med dem.
De människorna kommer jag aldrig att glömma.
