Sjuksköterskan Lajos Zotan Jecs befann sig på vårt sjukhus i Kunduz när det träffades av bomber tidigt på lördag morgon. Här beskriver han vad som hände.
“Det var fullständigt skräckinjagande. Jag låg och sov i skyddsrummet på vårt sjukhus när jag väcktes av en explosion i närheten. Det var vid tvåtiden. Först visste jag inte vad som hände. Den senaste veckan har vi hört bombningar och explosioner, men alltid lite längre bort. Den här gången lät det annorlunda – nära och mycket högre.
I början var allt förvirrat. När dammet hade lagt sig försökte vi förstå vad som hade hänt. Då började de bomba igen.
Efter 20–30 minuter hörde jag någon ropa mitt namn. Det var en av akutsjuksköterskorna som stapplade in med en svårt skadad arm. Han var täckt av blod och hade sår på hela kroppen.
Just då kunde jag inte ta in vad som hade hänt. I en sekund stod jag bara där, i chock.
Han ropade att han behövde hjälp. I skyddsrummet har vi bara ett begränsat medicinskt förråd och inget morfin mot smärtan. Men vi gjorde vad vi kunde.
PATIENTER BRANN I SINA SÄNGAR
Jag kan inte säga exakt hur länge det pågick, men ungefär en halvtimme senare upphörde bombattackerna. Jag gick ut med vår projektansvarige för att se vad som hade hänt.
Vi såg att sjukhuset var förstört och brann. Jag vet inte vad jag kände – jag var i chock igen.
Vi gick ut för att leta efter överlevande. Några hade lyckats ta sig till en av bunkrarna. En efter en började folk dyka upp, skadade, inklusive några kollegor och anhöriga till patienterna.
Vi försökte titta in i en av de brinnande byggnaderna. Jag kan inte beskriva vad jag såg. Det finns inga ord för det. På intensivvårdsavdelningen brann sex patienter i sina sängar.
Vi letade efter kollegor som skulle finnas i operationssalen. Det var fruktansvärt. En patient låg död på operationsbordet, mitt i all förstörelse. Vi kunde inte hitta våra kollegor. Lyckligtvis fick vi senare reda på att de hade sprungit ifrån operationssalen och sökt skydd någonstans.
Vi tittade in i vårdavdelningen som låg bredvid. Som tur var hade den inte förstörts under flygräden. Snabbt kontrollerade vi att alla patienter var oskadda. I skyddsrummet bredvid var också samtliga personer oskadda.
KOLLEGER DOG I VÅRA ARMAR
Vi gick tillbaka till kontoret. Det var överfullt med människor – patienter, skadade, överallt människor som skrek.
Det var galet. Vi blev tvungna att göra upp en krisplan på kontoret för en situation som den här, med så många skadade. Vi tog reda på vilka läkare som var vid liv och kunde hjälpa till. Vi opererade en av våra läkare akut. Men han dog där på skrivbordet på vårt kontor. Vi gjorde vårt bästa, men det räckte inte.
Hela situationen var mycket svår. Vi såg hur våra kollegor dog. Vår farmaceut. Jag hade pratat med honom kvällen innan och diskuterat lagerbeståndet – och sedan dog han där på vårt kontor.
Först var allting kaos. Men tillräcklig många anställda hade överlevt så vi kunde ta hand om alla med skador som gick att behandla. Men det fanns alldeles för många som vi inte kunde hjälpa. Vi behandlade dem som behövde sjukvård, vi tänkte inte – hur kan man tänka mitt i en sådan rädsla och ett sådant kaos?
Några av mina kollegor var helt chockade, de grät och grät. Jag frågade dem om de ville hjälpa till, för att fokusera på någonting annat än skräcken vi befann oss i. Men några var alldeles för chockerade för att kunna göra någonting. Det är inte lätt att se vuxna män, dina vänner, gråta helt kontrollerat.
HELA KUNDUZ BLIR UTAN AKUTVÅRD
Jag har jobbat här sedan i maj och jag har sett många svåra fall. Men det är annorlunda om patienterna är dina kollegor, dina vänner.
Dessa människor har jobbat hårt i flera månader, och utan paus den senaste veckan. De hade inte gått hem på kvällarna för att träffa sina familjer, bara jobbat hela tiden för att hjälpa andra… och nu är de döda. De är mina vänner, nära vänner. Jag kan inte sätta ord på det som hänt. Det finns inga ord.
Sjukhuset i Kunduz har varit min arbetsplats i flera månader. Visst, det är bara en byggnad. Men det är så mycket mer än det. Det är hela Kunduzregionens sjukhus. Och nu är det borta.
Känslan som jag bär med mig i hjärtat sedan i morse är att detta är helt oacceptabelt. Hur kan detta ske? Till vilken nytta? Att förstöra ett sjukhus och så många liv, för ingenting. Jag hittar inga ord."
