Under två månader arbetade gynekologen Selamawit Mekuria på vårt kvinnosjukhus i Khost, Afghanistan. Där tar vi emot gravida och hanterar alla sorters komplikationer vid förlossning och graviditet. Här berättar hon om sin tid på sjukhuset och kvinnorna hon mötte.
En månad efter att jag tackade ja till mitt första uppdrag med Läkare Utan Gränser kom nyheten att kvinnor i Afghanistan inte längre får arbeta för ideella organisationer. Det här var efter att flickor och kvinnor förbjudits från skolor och universitet. Vänner och familj skrev och frågade om det skulle påverka min resa. Men än så länge har mödravårdssjukhuset i Khost, där jag är placerad, kunnat fortsätta sin verksamhet. Personalen som arbetar här tar årligen hand om över 20 000 födslar.
Sedan projektets start för tio år sedan är i princip alltid kvinnor och män åtskilda på sjukhuset. Det är inte någon ny regel, utan för att respektera de lokala traditionerna. Det kan verka kontraproduktivt, men till följd av detta så får man här i Khost se in i en kvinnovärld som tillåter samtal, ofta starka personligheter, färg och en kärlek för att smycka sig. Saker som man annars inte ser, då det sker i skymundan.
Som utländsk personal på ett sjukhus som drivs av Läkare Utan Gränser påverkas jag inte så mycket av att vara kvinna i Afghanistan. Däremot är mitt jobb och kön en väg in i en värld som annars är sluten för omvärlden, och för det är jag tacksam.
En natt blir jag inkallad till en patient i kritiskt tillstånd, där moderkakan ej vill släppa från livmodern. När jag ansluter till operationen har hon förlorat mer än 3 liter blod. Jag väljer att anlägga en så kallad ”Bakri ballong” en nästan magisk uppfinning som trycker på insidan av livmodern och får blödningen att upphöra. Målet är att vinna tid för att fylla på med blod och stabilisera kvinnan som nu blött sammanlagt 4 liter.
Planen var därefter att tillsammans med en kirurg ta bort hela livmodern, en hysterektomi, eftersom moderkakan var invasiv, en så kallad Placenta Accreta. Tyvärr blev det aldrig så den dagen eller de tre dagar patienten var kvar på sjukhuset. Kvinnan har endast fyra barn, varav en pojke, och att förlora sin livmoder skulle innebära ett slut på barnafödandet och möjligheten att få en till pojke. Familjen valde därför att gå emot våra rekommendationer, där vi påtalade riskerna om blödningar, blodförgiftning och att skriva ut sig själva. Jag har inte hört ifrån dem sedan dess.
När det är lugnt på sjukhuset är det viktigt att inte missa förmiddags eller eftermiddagsteet, som är snäppet viktigare än fikapausen i Sverige. Det är under dessa stunder som man förstår att även om arbetet på sjukhuset inte påverkas av de ändrade restriktionerna, så påverkas livet därhemma som redan innan varit strängt för kvinnor i allmänhet. Teestunderna ger en inblick i kvinnornas situation utanför sjukhuset.
På förlossningen kan man ibland höra en kvinna gråta och när man frågar varför så är det ibland för att hon fått en till dotter. Motsatsen är glädjen man hör som kommer av att en kvinna fött trillingar, alla pojkar.
Det gör ont i magen och samtidigt förstår jag kvinnornas sorg och glädje, de vet ju hur världen deras barn föds in i ser ut. För mig känns det därför nästan som ett uppror när en kvinna blir lycklig av att ha fått en till dotter.
Vi fortsätter ronden och när vi behöver ta beslut om kejsarsnitt, annan kirurgisk åtgärd eller att avbryta en graviditet på grund av missbildning kommer kanske det tydligaste tecknet på att en kvinna inte bestämmer över sin egen kropp. Alla dessa beslut måste godkännas, genom en underskrift, av kvinnans man eller en annan manlig anhörig innan vi får lov att utföra något, även i en akut situation. Tack och lov så håller de anhöriga oftast med om våra rekommendationer till skillnad från kvinnan med den invasiva moderkakan.
