En månad efter att jag tackade ja till mitt första uppdrag med Läkare Utan Gränser kom nyheten att kvinnor i Afghanistan inte längre får arbeta för ideella organisationer. Det här var efter att flickor och kvinnor förbjudits från skolor och universitet. Vänner och familj skrev och frågade om det skulle påverka min resa. Men än så länge har mödravårdssjukhuset i Khost, där jag är placerad, kunnat fortsätta sin verksamhet. Personalen som arbetar här tar årligen hand om över 20 000 födslar.
Sedan projektets start för tio år sedan är i princip alltid kvinnor och män åtskilda på sjukhuset. Det är inte någon ny regel, utan för att respektera de lokala traditionerna. Det kan verka kontraproduktivt, men till följd av detta så får man här i Khost se in i en kvinnovärld som tillåter samtal, ofta starka personligheter, färg och en kärlek för att smycka sig. Saker som man annars inte ser, då det sker i skymundan.
Som utländsk personal på ett sjukhus som drivs av Läkare Utan Gränser påverkas jag inte så mycket av att vara kvinna i Afghanistan. Däremot är mitt jobb och kön en väg in i en värld som annars är sluten för omvärlden, och för det är jag tacksam.
En natt blir jag inkallad till en patient i kritiskt tillstånd, där moderkakan ej vill släppa från livmodern. När jag ansluter till operationen har hon förlorat mer än 3 liter blod. Jag väljer att anlägga en så kallad ”Bakri ballong” en nästan magisk uppfinning som trycker på insidan av livmodern och får blödningen att upphöra. Målet är att vinna tid för att fylla på med blod och stabilisera kvinnan som nu blött sammanlagt 4 liter.
Planen var därefter att tillsammans med en kirurg ta bort hela livmodern, en hysterektomi, eftersom moderkakan var invasiv, en så kallad Placenta Accreta. Tyvärr blev det aldrig så den dagen eller de tre dagar patienten var kvar på sjukhuset. Kvinnan har endast fyra barn, varav en pojke, och att förlora sin livmoder skulle innebära ett slut på barnafödandet och möjligheten att få en till pojke. Familjen valde därför att gå emot våra rekommendationer, där vi påtalade riskerna om blödningar, blodförgiftning och att skriva ut sig själva. Jag har inte hört ifrån dem sedan dess.
När det är lugnt på sjukhuset är det viktigt att inte missa förmiddags eller eftermiddagsteet, som är snäppet viktigare än fikapausen i Sverige. Det är under dessa stunder som man förstår att även om arbetet på sjukhuset inte påverkas av de ändrade restriktionerna, så påverkas livet därhemma som redan innan varit strängt för kvinnor i allmänhet. Teestunderna ger en inblick i kvinnornas situation utanför sjukhuset.
