Hoppa till huvudinnehåll

"Jag trodde bara gamla människor kunde få diabetes"

Publicerad 27 juli 2021
Abdirahman Ali Diyat och Abdullahi Ali Diyat, som bor i flyktinglägret Dadaab i Kenya, har diabetes.
Abdirahman Ali Diyat och Abdullahi Ali Diyat, som bor i flyktinglägret Dadaab i Kenya, har diabetes.
Foto: Paul Odongo/Läkare Utan Gränser

Insulin upptäcktes för hundra år sedan. Ändå står i dag miljontals diabetiker utan medicinering. Två gånger om dagen ger Fatuma Bares sina söner insulin. När hon väl lyckats få tag på dem, vill säga. 

– Det finns många taggar häromkring, konstaterar Fatuma Bare. 

Hon vet. Hon ser det på sina söners hud. De små sticksåren och rivmärkena läker långsamt. Fatuma lever med sina barn i flyktinglägret Dadaab i Kenya. Båda sönerna har diabetes, som kan göra att sår läker sämre. Fyraårige Abdirahman Ali Diyat kallas för Abdi. Han diagnosticerades när han var nio månader gammal. 

– Han kissade ofta och såg svag ut. Sedan började han att tappa i vikt och ett blodprov visade att halten av glukos i blodet var för hög. Jag trodde att bara gamla människor kunde få diabetes, inte så här små barn. 

"Jag kunde knappt tro det"

Fatuma berättar att livet aldrig har blivit detsamma sedan sjukdomen konstaterades hos hennes förstfödda. Det blev ännu tuffare när även det andra barnet, tvåårige Abdullahi Ali Diyat, fick samma diagnos. 

– Jag kunde knappt tro det. Jag var redan stressad över att Abdi skulle behöva ta insulin i resten av sitt liv. När den lilla också diagnosticerades med diabetes gav jag nästan upp. Jag grät.

Läkare Utan Gränser såg till att familjen fick insulin och en bärbar kylväska att förvara det i. Fatuma utbildades och fick lära sig att på egen hand läsa av och hantera olika provresultat. Vissa problem kan emellertid vara svåra att förutse på förhand. Råttorna i lägret gnager gärna på kylväskan och skorpioner och insekter dras till dess kyla i det så ofta heta Dadaab. Därtill är barnen inte alltid medgörliga när det är dags att injicera insulinet, vilket behöver göras varje morgon och varje kväll.

Vänja sig vid rutinen

Storebror Abdi har börjat vänja sig vid rutinen. Men Abdullahi försöker att springa i väg. 

– De är barn, de förstår inte allvaret i sitt tillstånd, säger Fatuma. Men den största utmaningen är att barnen behöver äta något i samband med varje spruta. Jag har inget jobb och maten som delas ut här i lägret räcker knappt. 

Fatuma Bares tillsammans med sina söner Abdirahman Ali Diyat och Abdullahi Ali Diyat i flyktinglägret Dadaab i Kenya.
Fatuma Bare tillsammans med sina söner Abdirahman Ali Diyat och Abdullahi Ali Diyat.
Foto: Paul Odongo/Läkare Utan Gränser

Åtminstone två gånger i veckan, särskilt nattetid, drabbas tvååringen Abdullahi av hypoglykemi, lågt blodsocker – en komplikation som kan leda till krampanfall och medvetslöshet. 

– Han äter inte ordentligt, berättar Fatuma. Jag försöker att tvinga honom, men han får inte i sig mycket. Jag brukar ha lite mat redo i en gryta eller lite mjölk att ge honom. Förut brukade jag ge dem sötsaker och kakor, men deras tänder blev dåliga, så jag slutade med det. 

Världens största och äldsta läger

Fatuma oroar sig för sina barns hälsa. Hon är rädd att deras tillstånd ska försämras ytterligare om de fortsätter att leva under samma omständigheter som i dag. 

– Jag blev också orolig när jag hörde rykten om att lägret ska stängas. Vad händer med mina barn då?

Sedan intervjun med Fatuma Bare har de styrande i Kenya meddelat att flyktinglägren i Dadaab och Kakuma ska stängas till den 30 juni nästa år. Det är tredje gången Kenyas regering aviserar en stängning, hittills har ingen genomförts. Lägret i Dadaab, ett av världens största och äldsta, har funnits i snart trettio år. Nästan lika länge har Läkare Utan Gränser varit på plats. 

Vi efterlyser hållbara och långsiktiga lösningar för de hundratusentals människor som bor i flyktinglägren. Många av dem har levt hela sitt liv där, känner inte till något annat och har ingenstans att ta vägen. Att abrupt slå igen lägren skulle enbart leda till en ny humanitär kris.

Under 2019 hade Läkare Utan Gränser fler än 100 000 patientbesök som rörde diabetes. De flesta diabetespatienter som får vård av oss befinner sig i Jordanien, Libanon och Irak. 

Medarbetare med en patient

Hur kan du stödja vårt arbete?

Det är tack vare dina och andras donationer som vi kan vara oberoende, neutrala och opartiska – en förutsättning för vårt arbete i konfliktområden. Med ett regelbundet stöd ser du till att vi har resurserna som behövs för att agera snabbt.
Bli månadsgivare