Tryckande hetta, piskande vindar och sinande brunnar. I norra Kenya, där nomadfolket Daasanach lever, har det inte regnat på tre år. Vatten- och sanitetsteknikern Daniel Särner berättar om sitt uppdrag med ett viktigt mål: att säkra tillgången till vatten.
I norra Kenya, inklämd mellan Turkanasjön och Chalbiöknen, ligger den lilla byn Ileret. Folket här är nomader som lever på både de etiopiska och kenyanska sidorna av gränsen, och kallar sig Daasanach. Prövningarna för Daasanachfolket är många. Temperaturen i området ligger konstant mellan 36 och 40 grader, luftfuktigheten stiger sällan över 40 procent och de heta vindarna med hastigheter upp till 28 meter per sekund slutar aldrig att piska.
Tre år av torka
Infrastruktur som vägar, vatten och ström saknas nästan helt. Folket i området har sedan en lång tid tillbaka försummats och fördrivits. Sjön och grundvattnet är salt. Den lilla mängden drickbart vatten i området samlas i sandbanken till säsongsfyllda floder där kvinnor och barn gräver vattenhål för hand. Ofta måste de stå i kö i sex timmar varje dag innan de kan fylla sina behållare med vatten.
När jag anlände till Ileret i höstas var det tre år sedan det regnade. Torkan som härjat östra Afrika de senaste åren har slagit hårt mot Daasanachfolket, som lever av och med sina boskapsdjur. För ett år sedan bröt ekosystemet ihop och 90 procent av allt boskap dog av svält och törst. Det är en katastrof för människor som livnär sig på boskap.
I Ileret har arkeologer hittat de äldsta människofotspåren i världen. Att mänsklighetens vagga kan bli obeboelig till följd av klimatförändringar och marginalisering, är en grym tragedi.
Förkylning kan bli en dödsdom
Det finns hjälporganisationer på plats som delar ut mat, men vid undernäring hjälper det inte alltid att få extra mat. Kroppen har svårt att ta till sig näringen om du exempelvis blir sjuk, och en vanlig förkylning kan innebära en dödsdom. På den lilla vårdcentralen i Ileret arbetar tre sjuksköterskor, till en befolkning på runt 26 000 personer. Närmaste sjukhus finns fyra timmar österut, men att ta sig dit är kantat av fara på grund av konflikterna mellan stammarna i området.
Läkare Utan Gränser anlände till området i mars 2022, med två mål: att ge vård till undernärda barn och att säkra tillgången till rent vatten och förbättra de hygieniska förhållandena. Som vatten- och sanitetsansvarig arbetade jag med det senare. Till min hjälp hade jag vår lokalanställda personal, sjukhusstädarna Abdia och Naomi, kocken Lore, chauffören Adan, hälsoinformatören Ambia och teknikern Patrick. Alla med avgörande kunskaper om Ileret.
Konstant brist på vatten
Den enda vattenposten på vårdcentralen användes av både patienter, besökare och personal, och vattnet tog slut varje vecka. Jag och mina kollegor satte oss ned för att komma på lösningar. Patrick nämnde att han hade sett en gammal vattentank som inte användes.
Vi bestämde oss för att försöka installera tanken. Målet var att den skulle räcka för en veckas användning och fyllas upp de tider på dygnet som vattenförbrukningen i byn var låg. Efter några dagar kunde vi konstatera att idén fungerade; vårdcentralen hade fått en konstant vattentillgång och patienterna kunde nu hämta vatten från en egen vattenpost!
Kunskap kring smittoämnen avgörande
Även hygienen i kliniken hade länge varit undermålig, och det fanns ingen tydlig struktur för hur städarna skulle utföra sitt jobb. Så vi började med att ta fram ett städschema ihop med sjukvårdspersonalen. Jag frågade sjuksköterskan Sylvester om han kunde tänka sig att hålla en lektion i grundläggande biologi.
Efter det bokade vi en tid med John som jobbade i det lilla labbet på vårdcentralen. Han lät oss titta i mikroskopen för att kunna se hur bakterier och virus ser ut, för att öka vår förståelse kring olika smittoämnen och hur de sprids. Utbildningarna gav oss alla bättre förståelse hur vi skulle kunna lägga upp vårt arbete bättre. Det var svårt att dölja stoltheten när Abida en morgon skällde på mig för att jag missat en av veckoaktiviteterna på städschemat.
Igentäppta brunnar
Det fanns flera brunnar och borrhål kring Ileret som byggts av olika hjälporganisationer, men bara två som fungerade. De flesta hade borrats fel och blivit salta eller fyllts av sand. En långsiktig förbättrad tillgång till färskvatten var alltså inte så enkel som att borra ett par brunnar och hoppas på det bästa.
Jag och mina kollegor satte oss återigen ned och tänkte. Naiomi berättade att hon kände Joseph, den lokala ingenjören som hade byggt en av de fungerande brunnarna. Vi besökte brunnen ihop med honom och han berättade för oss hur han gått tillväga när han byggde den.
Vi hade från början tänkt bygga ett system av brunnar, men ju mer vi utredde hur vi skulle få tag i material och verktyg, hur vi skulle bygga och hur mycket det skulle kosta, kom insikten om hur svårt det skulle bli. Vi var tvungna att tänka om.
Ett nytt sätt att tänka
Joseph hade nämnt ”jag började med att förbättra det folk redan gjorde”. Det fick mig att inse att vi borde gå till källan, i stället för att hoppas på en magisk produkt eller teknisk lösning som sedan inte går att underhålla på sikt. Vi besökte därför vattenhålen, pratade med kvinnorna och barnen där, hjälpte till att gräva groparna.
Till slut kom vi fram till en plan tillsammans med byinvånarna. Vi började med att donera spadar till varje by. Ambia samlade personer till så kallade vattenkommittéer som skulle ansvara för vattenhämtningen. Nästa steg är att hålla utbildningar i hur vattenhålen skulle kunna förstärkas med korrugerad plåt – ett material som finns tillgängligt lokalt – samt att dela ut vattenreningstabletter för att förbättra vattenkvaliteten och minska sjukdomar.
Mitt uppdrag hann tyvärr ta slut innan vi hann genomföra hela planen. Men Patrick, Abdia, Naomi, Lore, Ambia och Adan finns kvar. De kommer att fortsätta jobba för sitt hem långt efter att alla hjälporganisationer åkt därifrån.
