“Jag visste att vi var tvungna att förbereda oss på det värsta”

”Min fru har nyss fött barn och är fortfarande på vårdcentralen. All personal här har tagit sin tillflykt till skogen. Jag kan se rök från nedbrända hus på andra sidan landningsbanan.”

Det här var de första orden jag hörde från den ansvarige på vårdcentralen. Det var den 16 maj klockan 6 på morgonen - en ovanlig tid för vårt dagliga samtal.
Jag visste då, när jag hörde telefonen ringa, att det var en nödsituation.

Ett utbrott av våld

Han berättade för mig om våldsamheterna som hade brutit ut i Pieri, en stad cirka fem mil bort från Läkare Utan Gränsers sjukhus i Lankien där jag befann mig.  

Från sjukhusfönstret, som ligger mittemot det lokala myndighetskontoret, såg jag militärfordon som lastades fulla med flera hundra beväpnade ungdomar och sedan åkte mot Pieri.

Vårt teams säkerhet i Pieri var min största oro. Jag hade precis varit där själv och återvänt till Lankien en vecka tidigare. Vad skulle hända med vår personal där? Skulle de kunna söka skydd i skogen? Hur? Var? Vi hade ingen skyddsbunker i Pieri.

Genom tidigare erfarenheter visste jag att vi var tvungna att förbereda oss på det värsta. Jag kallade genast till ett möte och uppdaterade hela vårt team - både medicinsk och icke-medicinsk personal - och vår akutplan aktiverades.

Jag sa till dem att vi skulle vara beredda på att arbeta dygnet runt, eftersom de skadade oundvikligen skulle komma till vårt sjukhus.

Konflikt och covid-19

Men den här gången var det annorlunda mot för två månader sedan och de våldsamheter som då bröt ut. Nu hade covid-19-pandemin nått Sydsudan.

Jag tänkte omedelbart på hur vi skulle kunna säkerställa saker som fysisk distans med ett stort patientinflöde på sjukhuset. Jag var medveten om att vi redan hade bekräftade fall av covid-19 på sjukhuset och att det troligtvis redan pågick en samhällsspridning.

Jag såg därför genast till att beställa tillräckligt med munskydd och annan skyddsutrustning för all personal som skulle jobba i enlighet med akutplanen.

Akutmottagningen

Klockan 21 den kvällen kallades jag till akutmottagningen. De hade tagit emot några skadade. Jag gick snabbt mot sjukhuset.

Jag såg genast sex skottskadade patienter på golvet. Jag tog en titt utanför mottagningen och såg tre militärlastbilar fullpackade med skadade människor. Alla ropade att de behövde hjälp.

Inom några minuter var akutmottagningen full av personal. Vi tog emot 20 patienter samtidigt, alla män med skottskador, många med allvarliga skador.

En patient dog vid ankomsten och en annan, som var skjuten i bröstet, dog 20 minuter senare. Av de patienter som skrevs in kunde vi bara skriva ut två den natten.

Under de följande dagarna fortsatte vi att ta emot sårade människor, vi gav vård till 63 personer inklusive två av våra teammedlemmar. Alla med skottskador.

Efterdyningarna

Även efter det att våldet avtagit fortsatte vi att ta emot patienter, många med blodförgiftning efter skottskador i magen.

Jag kände mig stundtals hjälplös. Med tanke på covid-19 var det oerhört svårt att hänvisa patienter för operation på annat håll. Jag såg hur våra patienter med bukskador blev sämre, och jag kunde inte göra någonting för att hjälpa till.

Över 200 människor dog i den våldsvågen. Uppskattningsvis 300 skadades.

För vårt team var det också mycket personligt eftersom en av våra kollegor dödades. Jag hade träffat honom bara en vecka tidigare och nu var han borta. Det var - och är fortfarande - otroligt traumatiskt för teamet i Pieri. Det kommer att ta tid för dem att återhämta sig.

Åter i Pieri

Jag åkte till Pieri fem dagar efter attacken. Staden var nästan tom, bara ett fåtal män och ungdomar som syntes till. Det kändes som en spökstad eftersom alla kvinnor och barn fortfarande gömde sig i skogen.

Några av våra medarbetare kom fram till mig. De berättade för mig hur de inte kunde sova på natten, om en släkting som dödats och hur husen bränts ner tillsammans med alla tillhörigheter. 

Det är svårt att hantera sådana hemska upplevelser.

Avbrutit vår medicinska verksamhet 

Våldsamheterna i delstaten Jonglei och administrativa området Pibor i östra Sydsudan fortsätter att ha en förödande inverkan på människors liv.

Den nya och brutala ökningen av våld har lett till att vi har avbrutit vår medicinska verksamhet i Pibor, efter att de flesta av våra medarbetare tvingats söka skydd i skogarna runtomkring.